Search
  • abrigorainhasilvia

"Arton timmar": drama i tre akter med en epilog

Updated: Mar 23


Juliana, 23 år, gravid fyrabarnsmamma.

Geilza, advokat, med nära relation till Abrigo som hjälpt henne med studier.

Neya, på Abrigo sedan 1994. Då: 2-barnsmamma. Nu: sjuksköterska.

Gleison, vaktmästare, pappa med ensam vårdnad av sin dotter, har gått en “första hjälpen kurs” som han ofta får praktisera.

Roberta, psykolog på Abrigo, som får hoppa in I en oväntad roll.



Första Akten – Morgon


Redan före sju är Neya på plats. Hon tar en runda genom boendepaviljongerna där mammor och barn befinner sig i olika stadier av morgonförberedelser. Och sänder en tacksam tanke till de solceller som gör att alla boende kan få en morgondusch utan konkurrens om varmvatten. Kollar med kocken Sérgio att allt är klart för frukosten och börjar ringa i klockan.

Juliana försöker dricka litet varm mjölk


medan Neya förbereder kollen av puls, temperatur och blodtryck. Läget är bekymmersamt, värkarna kan börja när som helst. Skall Juliana klara ännu en förlossning, den femte? Redan förra graviditeten var problematisk. Abrigo har begärt förlossningsvård och sterilisering via socialnämnden; veckor av uppvaktningar hos kommunalmän utan resultat. Nu har tiden runnit ut.

Under natten har Geilza jobbat med ett juridiskt dokument. Nu sitter hon i Tingsrättens väntrum och väntar på domaren,


Dr. Almir. Han har ofta anlitat Abrigo för placering av misshandlade kvinnor. När han skyndar till dagens första rättegång, stannar Geilza honom, sammanfattar ärendet på två minuter. ”Ett nödläge.” ”Och du har redan fattat beslutet?” säger han medan han läser domstolsordern om rätt till förlossningsvård och sterilisering.

”Han skrev under! Vilken lättnad! Jag är på väg” meddelar Geilza via mobilen medan hon skyndar mot utgången.

På Abrigo gör Neya en sista kontroll; kläder, sängkläder, engångshandskar, sterila kompresser . . . allt som brukar saknas på sjukhuset. Sedan ringer hon Gleyson, som svarar. ”Är det dags? Jag kommer.”

Juliana får hjälp att ta sig till bilen. Hon kämpar fram ett leende till sina fyra barn. ”Mamma är snart tillbaka ”Lovar du det?” ropar treårige Arthur.

Utanför sjukhuset råder kaos. Hundratals


människor i olika stadier av frustration. I ett blått tält på parkeringsplatsen utförs Covid testning, kön är lång och folk står farligt nära varandra. En sjukhusvakt försöker få dem att hålla distans. Resultaten kan inte kallas uppmuntrande.

Sjukhusets väntrum har förvandlats till akutmottagning för olycksfall. Och vid huvudingången är stämningen desperat. Folk kämpar, några bokstavligt, för att få komma in med sina sjuka anhöriga. En äldre kvinna har just förlorat medvetandet av syrebrist. Fyra poliser hindrar massan att tränga sig in med våld. ”Försök att förstå, att här inne finns inga lediga sängar, inga syrgasmasker, ingenting.”

Gleison finner vägen till sjukhusets baksida. Där har två rum isolerats från avdelningar med smittrisk. Ett för intensivvård av medicinskt allvarligt fall, och det andra för förlossning. Två läkare och fyra biträden är på plats. ”Hej, Neya” säger den unge läkaren och tar emot domstolsbeslutet. ”Jag ser att du kommer förberedd med material. Hur är det med din patient?” ”Hon har varit väldigt trött och kraftlös de sista veckorna.”



Gleyson har med hjälp av ett biträde bäddat och hjälper nu Juliana upp i sängen.

När Neya kommer fram för att åter mäta trycket viskar Juliana ”Om jag inte skulle klara det, hjälp barnen så att de inte blir skickade till olika barnhem.” Och Neya är trygg och klok, och säger därför inte ”Allt kommer att gå bra” Hon säger ”Du kan lita på, att Abrigo kommer att kämpa för dina barn.”

Gleison har gjort upp med Sérgio, att göra i ordning matlådor. Nu åker han och hämtar dem. Sérgio har tagit till rejält. ”Där finns nog fler än ni som behöver.”



Andra akten – Eftermiddag


Värkarna kommer tätare nu. Juliana svävar mellan medvetande och dvala, men pulsen är regelbunden. Det kommer att gå bra.

Plötsligt bryts stillheten. En kvinna bärs in på en bår. Biträdet sätter snabbt upp en skärm, och informerar Neya. ”Hon ville ha hemförlossning, men det har gått snett. Tvillingfödsel. Familjen har burit henne hit.”

I månader har sjukhusets båda ambul


anser varit ur bruk. Brist på underhåll, pengar och politisk ork.

Bakom skärmen arbetar läkare och assistenter, steg och rop och skrammel.

Men Neya och Gleison har inte tid att tänka på annat än Juliana. ”Du håller Juliana under armarna. Ja, just så” säger Neya. Gleyson utför ordern med en självklarhet, som om den hörde till hans dagliga sysslor. Och långsamt, men utan fler komplikationer, föds en liten flicka.

En timma senare kommer läkaren. ”Och allt gick bra här. Då kör vi!” Och så utför han det enkla ingrepp som sätter stopp för fler graviditeter.

”Vi klarade henne och det här lilla flickebarnet” säger han när allt är över.”

”Och de på andra sidan skärmen?” frågar Neya. ”Tvillingarna ligger i kuvöser men kommer att klara sig.” ”Och mamman?” Han skakar på huvudet. ”Henne förlorade vi. Mannen sitter härutanför och har just fått veta. Kan du, Gleison, prata en stund


med honom?” Och det gör Gleison. Och han tar med sig ett av Sergios matpaket. För även under tragedier måste man äta.

Och sedan kör han ner till busstationen för att hämta Roberta, som är Abrigos psykolog, men i natt ställer upp för att vaka vid Julianas säng.

Vak måste anhöriga eller vänner själva ordna. Sjukhuset är underbemannat. Fyra i personalen har avlidit i Covid. Och ingen har fått lön sedan i januari.


Tredje akten – Kväll




”Vad jag är trött”, säger Neya, när Gleison startar bilen. ”Men det verkar som vår dag inte är slut än.” säger Gleison ”De har ringt från Abrigo, Renata har feber, kan vara Covid.”

Renata har svårt att andas. Hon är hiv-positiv och hennes immun-värden är inte på topp. ”Vi måste tillbaka till sjukhuset,” säger Neya. Men först berättar hon för Julianas barn att deras mamma mår bra och att de fått en lillasyster.

På sjukhuset är det fortsatt kaos, men Neya får snabbt tag på ett testkit. ”Så, nu var det gjort. I morgon får vi resultatet”. Någon mer hjälp kan inte fås på sjukhuset. Men för några år sedan hade en av kvinnorna på Abrigo svår astma och behövde andningshjälp. Syrgasmask inköptes och vid pandemins början sågs utrustningen över, nu kommer den till användning. Neya har samlat kvinnorna och instruerar, hur andningshjälpen skall ske och delar in kvinnor i skift. Nu har hon varit i tjänst 18 timmar. Jag kör dig hem, säger Gleison. Och i bilen sitter Gleison och mediterar över sitt arbete. Något bättre finns inte. Varje dag är fylld av nya utmaningar. Ney har somnat.



Epilog


Långt borta i Sverige får jag ett samtal via Whatsapp. Jag hör Robertas röst ”Här är någon som vill tala med dig” – och på en suddig bild ser jag en mycket trött Juliana. ”Det gick bra”, säger hon, ”Jag visste att du ville veta. Och hon heter Elena, och du är den förste jag berättar det för.”

Jag känner stor tacksamhet över Abrigo, som betyder så mycket för så många.

Också för oss som följer på avstånd.


Washington Silva





63 views0 comments
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now