Abrigo Rainha Sílvia

I vår skola hemma i byn hade vi undervisning varannan dag i tre grupper, morgon, eftermiddag eller kväll, så kunde vår lärarinna ensam ta hand om alla klasser. Hon hade också en liten samling böcker som vi fick låna. Vi tyckte mycket om henne. Jag gick sex klasser i folkskolan, egentligen skulle vi gå åtta år – men de sista åren i en skola långt borta. Det var aldrig någon som fortsatte där.

När jag gick i sista klassen sa fröken att vi skulle skriva en uppsats. Och uppsatsen skulle handla om våra liv. Jag satt länge med häftet framför mig, för jag visste inte vad jag skulle skriva. Och sedan gick jag och frågade fröken. Och hon sa, att tänk dig att du skall skriva en berättelse, och att den berättelsen skall handla om allt som hänt i ditt liv. Nu tyckte jag förstås inte att särskilt mycket hänt i mitt liv. Byn var liten och alla kände varandra. De enda som besökte byn var prästen, varannan söndag och bilen med livsmedel en gång i veckan. Livets stora händelser handlade om någon gammal som dog, och något barn som föddes eller när det någon drog bort för att söka jobb och aldrig kom tillbaka.

Den första berättelsen om mitt liv var alltså denna. Berättelsen om min hemby.

Den andra berättelsen kallar jag Berättelsen om min flykt. Det låter dramatiskt, och för mig var det verkligen det. Jag hade slutat skolan och var sexton år när det kom ett arbetslag för att gräva en ny brunn i byn, för det var alltid vattenbrist och folk hade klagat länge. De veckor de arbetade med brunnen var en stor händelse. På kvällarna berättade de om andra platser, om saker vi aldrig hört talas om och en av dem hade ett dragspel och sjöng. Bland männen fanns en som var ganska ung och som sökte mitt sällskap, och talade om hur söt jag var och att han ville komma tillbaka och gifta sig med mig. All denna uppmärksamhet fick det att snurra runt för mig, och vi blev samman. Samma vecka som brunnen var klar förstod jag att jag väntade barn. ”Nu kan du stanna kvar här och bo hos oss”, sa jag lycklig. ”Visst”, sa han, och samma natt smög han sig bort och kom aldrig tillbaka. Jeremias, hette han, men det är det enda jag vet.

Snart förstod alla i byn att jag väntade barn, och skvallret kom igång om vem som kunde vara pappan, och vad prästen skulle säga och vilken skam jag var för mina föräldrar. Pappa sa att det var bäst att jag gav mig av. ”Det har andra fått göra och vi har aldrig hört annat än att det gått bra för dem.” I själva verket hade ingen hört något alls om vad som hänt med dem som flyttat. De hade bara försvunnit ur våra liv.

Så fick jag ge mig av. Jag såg hur grannarna stod och såg efter mig vid fönsterluckorna. De hade säkert många kommentarer.

Det var nästan en dagsled fram till stora landsvägen där jag var tillsagd att vänta på bussen. Jag hade fått med mig matsäck och pengar till biljett, Jag fick vänta många timmar innan bussen  dök upp. Det fanns en ledig plats bredvid en pojke som bara kan ha varit några år äldre. Han berättade att resan till Rio skulle ta 14 timmar. Och vi hann berätta om våra liv för varandra. Jag om det barn jag väntade, och han om hur han påträffats sovande med en annan pojke och blivit bortdriven med slag och stenar. Men han hade en adress som han skulle söka upp. Jag hade ju inte ens det. Pojken, han hette Manoel, varnade mig för att det kunde finnas onda människor som väntade vid busstationen för att lura in landsbygdsungdomar i dåligheter, och inbjöd mig att följa med honom. Så gjorde jag, och därigenom fick jag en skrubb att bo i och ett jobb som städerska. Med människor är det ju så, att det finns sådana som är elaka, och sådana som verkar vara snälla men inte är det. Men det finns också snälla människor, och jag träffade en sådan. En gammal kvinna som hade svårt att klara sig och behövde hjälp. Hon kunde inte ge någon lön, men mat och sängplats och så stickade hon kläder åt mitt barn. Och där föddes Maria Julia, med hjälp av några grannkvinnor som den gamla kallat på.

Två år bodde jag där, men sedan dog hon. Och jag fick dra vidare. Arbetade som städare på natten, och på dagen tog jag hand om mitt barn och barnen till två andra mammor som ersättning för att vi fick bo med dem. Det fungerade bra, och det var skönt att ha sällskap. Jag var rädd för ensamhet. Och det visade sig att min rädsla var befogad. En het eftermiddag låg jag och barnen och vilade. Plötsligt sparkades dörren upp och en stor man kom fram och vräkte omkull mig, slog mot mitt ansikte och våldtog mig framför barnen som naturligtvis blev rädda och skrek. Jag var i chock, men barnens skrik fick grannar att skynda till. När mina väninnor kom hem framåt kvällen tog de mig till en vårdcentral. Nästa dag kom en granne och berättade att de fått veta namnet på mannen, och ville hjälpa mig att göra en polisanmälan. Men jag vågade inte. Jag var rädd för att han skulle komma tillbaka, Jag ville bara bort. Och så kom jag hit till Itaborai, jag fick tak över huvudet men vi hade det mycket svårt. Och det blev snart värre när jag förstod att jag var gravid. Jag fick väldigt svarta tankar, tänkte att detta var ett straff för att jag inte avvisat mannen i min hemby. Att allt var mitt fel. Några kvinnor som sett mitt elände tog mig till sjukhuset. Där fick jag veta att jag var gravid i sjätte månaden, och att jag skulle få hjälp och sedan tog de kontakt med Abrigo. Och ett nytt avsnitt i berättelserna om mitt liv började. Jag hade jag fått höra att institutioner var det hemskaste man kunde råka ut för. Men snart förstod jag, att det inte var sant. Här bor jag tillsammans med kvinnor som vet allt om hur män kan behandla kvinnor, men också att det finns en väg vidare. Jag har nu bott snart två år på Abrigo. Nu är det mitt hem. Och det gör mig trygg.

Jag ville alltså inte göra en polisanmälan, inte ens sedan jag fått namnet på mannen som våldtog mig. Under samtal med personalen här på Abrigo fick jag hjälp att förstå hur viktigt det var att jag gjorde en anmälan. Abrigos advokat, sköterska och socionom följde mig varje steg i processen. Jag förstod att en anmälan var nödvändig för att jag skulle komma vidare. Och så kom jag in i rättssalen. Och där satt han, och jag kunde genast peka ut honom. Han var verkligen stor, men där han satt mellan polismännen såg jag att han darrade, jag såg rädslan i hans ögon. Så ynklig han var! Och all min rädsla försvann. Jag tackade nej till faderskapstest och möjlighet till underhåll. Maria Clara har mitt namn, något annat behöver hon inte.

Här på Abrigo finns mycket arbete och studier, och visst blir det ibland kiv mellan de boende. Men det går snart över och vi har mest glädje av varandra. Här finns alltid personal att tala med, diskutera med och få hjälp av. Här får man lägga oro bakom sig och gå in i nya uppgifter.

Jag har med hjälp av Abrigo nu avslutat högstadiet, och kommer en dag att ta itu med gymnasiet, men nu närmast ligger en tvåårig kurs som sjukvårdsbiträde. Den kommer att ge mig ett arbete, och så kan jag försörja mig och barnen.

Min barn är min stora glädje; María Julia och María Clara. Deras biologiska pappor är onda, men jag har aldrig behövt leva med dem, och barnen kommer inte att vara beroende av dem. Vi slipper slag, bråk och skrik. Vi kommer att klara oss.

Jag tänker sällan på min hemby och mina föräldrar. De var aldrig elaka, men de svek mig när jag behövde dem. Jag är inte arg eller bitter. En familj är inte nödvändigtvis dem som fött en. Min familj har jag här. Men min lärare tänker jag på ibland. En dag skall jag skriva till henne och låta henne få veta att det blivit fler berättelser om mitt liv. Att det har gått bra och att jag känner mig trygg.