September 2022
WhatsApp Image 2022-06-08 at 22.29.01 (1).jpeg
RUNDBREV

Kära vänner och medarbetare,

Nu är jag tillbaka i Göteborg efter sex omtumlande veckor i Rio de Janeiro och vårt Abrigo, som Gleison, vår vaktmästare, kallar den vackraste platsen på jorden. Här finner vi bland hundratals träd och lekande barn en lustgård mitt i den misär och det våld som omger oss. Min återkomst sammanföll med årets andra bananskörd och jag fick också vara med om apelsinskörden – aldrig tidigare har vi haft en så stor skörd. Över 200 kg.

WhatsApp Image 2022-06-08 at 22.31.51.jpeg

Återkomsten

innebar också att jag fick träffa många av de kvinnor och barn som fanns på Abrigo redan vid mitt förra besök. Men barnen har förstås vuxit och deras mammor har hunnit ännu en bit på vägen till självständighet. Kurser har slutförts, grundskolestudier går framåt.

Seminarier och debatter på Abrigo medverkar också till delaktighet och mognad. Att få samtala om samhällets orättvisor, finna ord för protester, och komma med i kampen för ett bättre Brasilien är viktiga steg mot medvetenhet och samhällsinkludering. Flera mammor har i år fullbordat sin yrkesutbildning, och visar entusiastisk upp betyg. Och drömmer om praktik och jobb.

gatubarnD.jpg

Välkomna

Under många år har Insamlingsstiftelsen Gatubarns givare finansierat Abrigos arbete bland barn och ungdomar.

När nu Gatubarn avslutar sin insamlingsverksamhet uppmanar de sina givare att fortsätta stödja verksamheten direkt genom Abrigo.

Tillsammans får vi betydligt lägre administrativa kostnader. Vi tar med glädje emot förtroendet, hälsar alla givare välkomna

Imagem4.jpg

Alice berättelse

 

Vi kan kalla henne Alice. Fem år har gått sedan vårt första samtal och nu är hon på besök. Framför oss på bordet ligger foton från åren hon bodde hos oss; vi tittar, minns och skrattar. Den naiva frispråkigheten finns kvar, men kompletterad med reflektioner över hur livet var och är, och någon gång också om hur det kommer att bli.

Hon kom till Abrigo efter ett samtal från en sjuksköterska som hade hjärta att handla utöver ramen för sina uppgifter. ”Flickan måste lämna sjukhuset idag, och har ingenstans att ta vägen. Och i det tillstånd hon befinner sig behöver hon hjälp.” Gleison ställde upp, körde de fyra milen till sjukhuset i grannstaden och hämtade henne.

Jag minns när hon steg ur bilen med en svart sopsäck i handen. Den rymde alla hennes kläder och ägodelar. En stund senare hade vi vårt första samtal. Trots den tragiska situationen fanns det drag av komik i hennes sätt att berätta om varför hon inte fått vara kvar på sjukhuset. ”Och då sa han, som sitter på sjukhusets kontor, att vi kan inte hjälpa dig för du finns inte. Har du hört något så dumt! Jag satt ju där mitt framför honom. Mamma bodde på gatan och anmälde aldrig min födelse, och jag har ingen födelseattest, men visst finns jag!. Mamma kanske inte heller hade någon attest? Hon kanske inte heller fanns? Jag kan inte fråga henne. Jag var liten när hon dog och minns henne knappt. Jag vet vad hon hette, och att folk ansåg att hon var underlig, eftersom hon vandrade omkring. Hon var mycket mager, det kommer jag ihåg, och sedan blev hon sjuk och dog. ”

Alice såg ut att vara 16 år, men hävdade bestämt att hon var mycket äldre. ”18 eller kanske 20, helst vill jag vara 20!” Det skulle ta tre år innan vi lyckades ordna hennes födelseattest. Lagen kräver vittnen som kan bekräfta födelseår. Några sådana fanns av naturliga skäl inte. Men två kamrater bekräftade ”att så långt de visste” var hon tjugo år. Sedan fick hon själv välja födelsedag. ”Jag valde samma födelsedag som min dotters, 13 mars, då blir det lättare att komma ihåg!”

Hur hamnade hon på sjukhus? ”Det började med en förkylning, som inte gick över. Och sedan fick jag feber och svårt att andas och blev väldigt mager. Då tänkte jag, att nu kommer jag att dö och det var ju inte mer med det. Mina kompisar gick runt och bad om filtar och hostmedicin. Och sedan var det en tant såg mig och sa, att så här kan hon ju inte ha det. Ni måste ta henne till en doktor. Det var lättare sagt än gjort. De fick bära mig ner för berget, och in i en buss till sjukhuset. Sedan sprang de därifrån, så klart. Det skulle jag också gjort. Ingen vill ju bli utfrågad och hamna i krångel. På sjukhuset tog de en massa prover, och berättade att jag hade lunginflammation. Och sedan sa de att jag var smittad med HIV. Jag visste vad det var, fast man säger ju inte så. Man säger, att folk har AIDS och sedan dör de. Men jag dog inte. Jag fick ligga på sjukhus i sex veckor innan jag blev frisk från lunginflammationen, och fick piller mot AIDS och doktorn sa att dem måste jag ta varje dag resten av hela livet. Jag kom ut från sjukhuset med tre burkar piller. Nu har jag dem alltid med mig. Titta här, de har jättekrångliga namn! Men efter någon vecka slutade jag ta dem. Jag var ju frisk, men pillren fick mig att må jätteilla. För en tid blev allt bättre, sedan kom lunginflammationen tillbaka. Och jag fick åka till sjukhuset igen, och där alla var arga för att jag inte tagit pillren. Och sedan tog de nya prover, och berättade de att jag var gravid. Dagen jag fick veta, att jag var gravid är den lyckligaste dagen i mitt liv. Ja, alla sa förstås tvärtom, att det var förfärligt. Men jag var glad. Och sjuksköterskan sa att det fanns goda chanser att mitt barn inte skulle födas med virus, om jag bara tog min medicin och fick vård och skötte mig. Men jag fick inte stanna på sjukhuset.”

När hon kom till Abrigo kunde hon inte skriva eller läsa och såg ingen som helst anledning att lära sig det. Hon kunde omöjligt förstå nyttan av att kunna läsa. Eller att gå i skolan. Vi kom fram till en kompromiss och gjorde ett alfabetiseringsprogram där ungdomar från våra ungdomsgrupper ställde upp som lärare. Det gick inte fort, men så fick hon en gammal mobiltelefon och upptäckte Facebook, och plötsligt blev det här med att läsa och skriva viktigt.

Hon berättar om det dagliga livet på Abrigo. ”Jag kom snabbt in i det här med tvätt och städning, och matlagning. Köksarbete är roligt och kocken är den snällaste människa jag känner. En del klagar och tycker att det är jobbigt att vara gravid. Det tyckte inte jag.

Jag hängde med i tvätt och matlagning ända tills det var dags. Alla var snälla på sjukhuset, och min lilla Elvira är inte smittad. Det är det viktigaste. Hon är ju den enda familj jag har.

Alice tar sin medicin, och kroppen har vant sig vid den och hon mår inte illa längre. Vi har pratat om när och hur hon blev smittad. ”Kanske var det när jag gjorde den här tatueringen. Ja, här på höger axel. Ser du den? Man kan bli smittad genom tatueringar, visste du det?  Eller kanske det var genom mamma. Hon var så mager när hon dog, och ingen visste vilken sjukdom hon hade.”

Om Abrigo säger hon ”Här kommer alltid att vara den fasta punkten i mitt liv. Jag vet att jag alltid kan komma hit om jag behöver hjälp. Men nu kämpar jag med grundskolan. Chansen till yrkeskurser och jobb blir bättre när jag blir klar. Jag har redan gått en kurs i matlagning och får ibland rycka in när restauranger behöver extrahjälp. Fast det blir förstås mer diskning än matlagning.”

Sedan berättar Alice om hur hon förändrats. Hon tänker på det när hon möter kompisar från förr. ”De talar aldrig om framtiden, och förstår inte varför man måste studera eller arbeta. Mina nya vänner är kvinnor jag mött på Abrigo. Vi har kontakt och hjälper varandra, och nu har flera av oss blivit grannar.”

För tre år sedan startade regeringen ett ”egna-hem” program för låginkomsttagare som fick namnet namnet: ”Mitt hem - mitt liv”  Stora bostadskomplex har uppförts med små lägenheter och låga månadskostnader. Vi hjälpte våra kvinnor att fylla i de krångliga ansökningsformulären. ”Jag hade aldrig kunnat fylla i det där pappren själv. Varför skriver de inte så att folk begriper!” säger Alice. Men hennes ansökan blev inlämnad. Snart började de tre fastigheterna att byggas. Och en dag kom ett brev till Alice. ”Jag trodde inte det var sant, det var en inbjudan att komma och välja en lägenhet. Dagen då jag fick ta emot nycklarna grät jag av lycka. Nu har jag en dörr som jag kan stänga och låsa och därinne finns mitt och min dotters liv. Jag kan inte säga att det är en dröm som uppfyllts, för något sådant hade jag aldrig vågat drömma. Men nu vågar jag drömma”  Vad drömmer du om, Alice? ”Ett kylskåp, spis och ugn har jag redan.”

Berättat för mig, Stefan Martinsson, under flera samtal och många skratt. Namnen har ändrats.

Apresentacao4B.jpg
Key Growth – ett nytt och efterlängtat projekt

ett nytt och efterlängtat projekt Tillsammans med Keys Solutions startar vi ett nytt arbete för att underlätta vägen ut i arbetslivet. Key Growth kommer att hjälpa kvinnor och ungdomar från Abrigo till praktikplatser som ger arbetslivserfarenhet. ”För oss handlar det om att alltid ta saker till nästa nivå. Har vi möjlighet att göra någon annans liv till det bättre har det alltid varit en självklarhet för oss. Att få vara med och förändra dessa kvinnors liv och förhoppningsvis få många av dem att bli självförsörjande är ofattbart och otroligt fint.”  skriver Sophie Sörkvist, projektledare på Key Solutions.

 

Abrigo – för oss som vill förändra.

 

Är Du en av oss?

 

Välkommen att följa oss på sociala medier, Du hittar oss på: 

www.facebook.com/abrigorainhasilvia

www.instagram.com/abrigorio

info@abrigo.se