• abrigorainhasilvia

Rundbrev mars 2020

Kära vänner,


Idag sitter jag och tänker på hur mycket det brasilianska samhällets förändrats under de drygt 30 år, som Abrigo varit verksamt. Om än oändligt långsamt har lagstiftningen skärpts när det gäller våld och orättvisor mot kvinnor och minoriteter. Fler ungdomar från fattiga miljöer tar sig till universitet, färre människor lever under den absoluta fattigdomsgränsen. Men det senaste året har vi också fått skrämmande påminnelser om hur snabbt det som vunnits kan förloras, när en högljudd ledare samlar människor kring tanken att just de är förfördelade, att allt var bättre förr, och att några måste få skulden. En grupp som genast kom i skottgluggen var de kvinnor som tagit sig fram i skolor och arbetsliv, som kastat av sig förtryck och ojämlikhet, som gett sig in i kampen för rättvisa. Så låt mig först få berätta om en av dem, om Maria da Penha.

Det behövdes någon som Maria

En måndag i maj 1983 tog sig den rullstolsbundna, 37-åriga, trebarnsmamman Maria da Penha till domstolsbyggnaden i den nordöstbrasilianska miljonstaden Fortaleza för att anmäla sin man för misshandel och mordförsök. Misshandeln hade pågått under hela hennes äktenskap, ”Jag var rädd jämt. Jag visste aldrig om han skulle vakna och vara vid gott mod, eller på dåligt humör”, och slutat med att han skjutit henne. ”Medan jag låg medvetslös övertygade han polisen om att jag varit utsatt för ett rån.” Hon återvände tyst och skrämd till det hem som blivit hennes fängelse, rullstolsbunden för all framtid. Två månader senare blev hennes tvååriga dotter slagen och bunden av sin pappa. Det blev ett uppvaknande till handling. Bakom ryggen på sin man gjorde hon en anmälan. Här började en 19-årig kamp. Mannen blev dömd i två instanser, men genom överklagande och biträdd av skickliga advokater frikänd. De hänvisade till att lagen inte gav kvinnor rätt att anmäla sina män för misshandel. Det som skedde inom hemmets väggar betraktades som en familjeangelägenhet. Privatlivet skulle skyddas. Men Marias kamp hade väckt uppmärksamhet också utanför Brasilien. Kommissionen för mänskliga rättigheter inom OAS, Organization of American States, anklagade den brasilianska regeringen för underlåtenhet och försumlighet i frågan om Våld i nära relationer. Fem år senare undertecknades en lag, som underlättar kvinnors möjligheter att anmäla våld, ger rätt till skydd och skärper straffet för våld i nära relationer. Det var en historisk milstolpe. Nu återstod att implementera lagen.

”Bolsonaros budskap är robust”

Strax efter presidentvalet besökte Carl Bildt Brasilien, varefter han förklarade att den nyvalde presidentens budskap var robust. (DN 28.11.2018) Det blev inte helt klart, vilka av Jair Bolsonaros budskap som väckt Bildts intresse. På hans högljudda agenda finns återinförande av dödstraff, medan mänskliga rättigheter förklaras vara ”ett försvar för banditer.” Bolsonaros angrepp på en kvinnlig oppositionspolitiker, ”Du förtjänar inte ens att våldtas!” gav eko i världspressen och måste ha nått också får förnumstige förre utrikesminister. Liksom budskapet ”om min son vore homosexuell skulle jag hoppas han blev överkörd av en lastbil.” ”Bolsonaros budskap är robust” – förmodligen tänkt som ett stöd för Sveriges handel med Brasilien, blev det ett slag mot Sveriges trovärdighet i arbetet för mänskliga rättigheter.

Den nya brasilianska regeringen, av vilka hälften är militärer, har gått till angrepp mot utbildning och kultur, och gjort stora inskränkningar i sociala program, framförallt sådana som berör kvinnofrågor och miljöfrågor. Det robusta budskapet har snabbt återupplivat samhällets traditionella maskulina ideal. En i dagarna publicerad undersökning avslöjar att 62% nu anser att kvinnor undviker övergrepp genom att ”uppföra sig bättre” och att hela 67% är av övertygelsen att kvinnor som stannar kvar hos våldsamma män gillar att bli slagna.

Abrigo mitt i en kamp som nått stormstyrka.

Förra året angav 40% av de nyanlända kvinnorna våld i en nära relation som huvudanledning för att söka hjälp. När nu kvinnohat och kvinnohot hörs skanderas från unga, arbetslösa män i presidentens självutnämnda stormtrupper växer våldet mot kvinnor. Enligt officiell statistik anmäldes förra året 4,4 miljoner fall av våld mot kvinnor, 8% av alla kvinnor i vuxen ålder, och 4829 fall av relationsrelaterade kvinnomord. Hur många offer finns som aldrig får en chans att anmäla? Vi möter våldets direkta och indirekta konsekvenser i vårt dagliga arbete. Två ögonblicksbilder från senaste veckan: En ny pojke i förskolan, glad och pigg och fyra år. Plötsligt och oprovocerad börjar han våldsamt slå en jämnårig flicka. Ungdomsgruppen – 15 tonårspojkar samlade för att se en film om Våld i nära relationer. Plötsligt bryter en av pojkarna samman i hejdlös gråt, påmind om sin hjälplöshet att försvara sin misshandlade mamma. Våld mot kvinnor får följder och skapar tragedier också för dem som tvingas se på.

Kvinnor som går vidare

Abrigo är känt som en plats där kvinnor får hjälp att bryta upp och börja om. Vi betraktar inte hjälpsökande som viljelösa offer, men som kvinnor i behov av att upptäcka sin egen styrka och sitt eget värde. Vårt arbete har som mål att varje kvinna inom två veckor skall vara aktiv i någon form av utbildning. Genom utbildning byggs självförtroende, och kvinnor får hjälp att bli ekonomiskt fristående och göra egna val. Det viktigaste av alla val är valet att inte vända tillbaka. Män som misshandlar behöver vård. Men inte på bekostnad av kvinnor och barn. Under se senaste fyra åren har ingen kvinna återvänt till förövaren, alla har sökt sina egna vägar. Jag ser det som en stor framgång för vårt arbete.

Abrigo får inget stöd av den brasilianska regeringen och inte heller av svenskt näringsliv i Brasilien. Men just Du som läser detta, och just Dina vänner kan hjälpa oss. Nöj Dig inte med att tycka som vi, hjälp oss att arbeta vidare! All information om hur du kan hjälpa oss finns på www.abrigo.se.

Solenergi – ett nytt projekt tillsammans med Key Solutions

Det kan låta egendomligt att ett land som Brasilien ligger så långt efter när det gäller just solenergi – men med hjälp av Key solutions får vi nu möjlighet att kraftigt minska våra energikostnader, och bli ett exempel för andra.

Föredrag om Abrigos arbete

Från 15 september till 30 oktober har vi glädjen att meddela att det är möjligt att boka ett besök till just Din församling/förening. Boka via vår insamlingsadministratör Louise på info@abrigo.se.




Intervjuer med tre boende på Abrigo Raínha Silvia, utförda av Stefan Martinsson Men varför går hon inte?

”Men varför lämnar hon honom inte”? – en vanlig suck från dem som i sin närhet möter kvinnor som lever under våld i nära relationer. Drygt 40 % av de kvinnor som får härbärge på Abrigo är på flykt från män som slår.

Det här är en berättelse av och om kvinnor som gått.

Deborah

Det var min svärmor som fick mig att bryta upp. Hon klev in genom dörren och sa: ”Vad är du för en hustru? Här är klockan snart 8, och du är inte ens påklädd.” Jag stod framför spegeln, och försökte smeta ut zinksalva över min blåslagna kind. ”Titta på dig!”, skrek hon. Jag drog med handen över huvudet, över de hårtestar som fanns kvar efter att han skurit av mig de mesta med en kniv. ”Smutsig och trasig!” Han hade rivit sönder min klänning, och när han gick tog han mina kläder och id-handlingar och slängde allt på en eld där grannen brände sina sopor. ”En svinstia”, fortsatte hon. ”Matrester överallt.” Han hade rivit ner allt som fanns på bordet. Det var så det började. Jag fick ut barnen, de är tre och fem år, och bad dem springa över till grannen. Sedan tog han köksstolen och slog mig. Och som förra gången och gången dessförinnan slutade han inte förrän jag förlorade medvetandet. ”Här skall man behöva uppleva att ens son, en hederlig arbetare kommer hem till mamma, trött och hungrig för att hans fru inte kan hålla ordning. En slampa är du, hör du det!”

Det var då det hände. Jag tittade på henne. Sedan gick jag. Jag gick över till grannen för att hämta mina små. ”O Herre Gud, som du ser ut!”, sa hon, ”Det måste få ett slut.” ”Jag går nu”, viskade jag. ”Barnen har fått mat, du kan ta en av mina klänningar”, sa hon, Hon gav mig pengar till bussen. Och så gick jag. Tre timmar senare kom jag till Abrigo.

På Abrigo fick jag, så långt jag nu kunde, berätta om vad som hänt. Och fick erbjudande om plats, men under tre villkor. ”Först skall vi fotografera och dokumentera dina skador, sedan tar vi dig till sjukhuset så att skadorna blir omsedda och du kan få smärtlindring. Jag tror du har väldigt ont.” ”Och det tredje?”, frågade jag. ”Vår advokat följer med dig till polisstationen och vi hjälper dig att göra en polisanmälan.” Jag blev skräckslagen. Jag ville inte, kunde inte, orkade inte. ”Det är inte ett val”, förklarade pastorn, ”det är en förutsättning för att vi skall kunna ta emot dig.”

Jag frågar mig nu efteråt vad som skulle ha hänt om jag vägrat. En månad begärde min man ensam vårdnad om barnen med hänvisning till att han hade arbete och bostad och möjlighet att ge barnen en god uppfostran, medan jag var på en institution. Han hade kallat sin mamma att vittna om oordningen i hemmet. I domstolen lade Abrigos advokat fram de foton som tagits och utlåtandet från sjukhuset. Domaren sa, att materialet varit tillräckligt för att besluta om arrestering.

Under åren på Abrigo har jag fått hjälp till utbildning och vad jag hoppas av 2020 är ett jobb, och ett eget hem för mig och barnen. Barnen frågar aldrig efter sin pappa. De är en del av gemenskapen på Abrigo och förskolan. Jag fick för en tid sedan höra, att han skaffat sig en ny kvinna, och tänkte ”Herre, förbarma dig.”

Miriam

Jag firade min 36-årsdag på sjukhuset. I halva mitt liv hade jag då varit utsatt för misshandel. Det började redan när den äldste var nyfödd. Jag har tre barn, 18, 7 och 5 år gamla. Och dessutom har jag gått igenom tre missfall, alla orsakade av misshandel.

Vi var inte vad man kan kalla fattiga, min man hade nästan alltid arbete och la ner mycket tid på vårt hus, som låg ett stycke utanför samhället.

Det kunde gå lång tid mellan utbrotten, en gång ett halvt år. Då trodde jag att allt skulle bli bättre. Men sedan började misshandeln igen. Och den kom alltid oförberett, inte som resultatet av ett gräl, och han var aldrig berusad när han slog mig.

Under många år kände jag inte ens vrede mot honom. Jag frågade mig istället vad jag gjort eller sagt som fått honom att bli arg.

Första gången jag hamnade på sjukhus sa jag att jag hade snubblat. Min man kom på besök, och tillsammans med personalen skrattade vi åt hur fumlig jag var ”Vad skulle hon uppe på en stege att göra, haha”

Våldet blev allt grövre och han började använda redskap när han slog mig. Vid ett tillfälle bröts min arm, och jag kom på sjukhus igen. Jag blev undersökt av en kvinnlig läkare, som genast slog bort mina förklaringar. ”Jag vet vad du har utsatts för, jag har sett det förr. Han kommer inte att sluta, du måste tro mig. Han kommer inte att sluta förrän han har dödat dig.” Jag teg, och återvände.

Så kom då det som skulle bli den sista gången. Det var dagen före min födelsedag. Misshandeln höll på i flera timmar, till sist tog han ett järnspett och slog av mitt ben. Jag hamnade på sjukhus igen. Nästa dag kom han på besök, tillsammans med barnen, han hade med sig blommor och gratulerade mig till födelsedagen. När han gått berättade jag allt för läkaren. Så skedde till sist en polisanmälan. Mitt ben var krossat, behandlingen tog tid – det kanske var min räddning. Jag fick tid att vänja mig vid tanken på att jag måste till ett boende som kunde skydda mig. Så kom domstolens beslut. En socialarbetare hämtade mina barn på skolan, och förde oss till Abrigo..

Men mitt eget beslut till uppbrott kom först några dagar senare. Vi satt och pratade efter kvällsmaten, och delade våra erfarenheter. Plötsligt sa någon, ”Men varför stannade du kvar hos honom alla dessa år? ”Jag tänkte efter och svarade, ”För barnens skull, jag ville att mina barn skulle ha ett hem.” Hon såg på mig, sedan sa hon: ”Men det var ju för barnens skull du borde ha gått.” Ingenting har påverkat mig så mycket som de orden. Jag insåg att jag hade använt barnen som en ursäkt för min egen rädsla över att bryta upp. Jag förstår nu att barn skadas av att växa upp med våld. När en pojke ser sin pappa slå mamman finns risken att mönstret upprepas.

Det har gått bra för oss. Abrigo hjälpte mig med utbildning som lågstadielärare, och sedan fick jag tjänst och blev erbjuden vidareutbildning i teckenspråk för barn med hörselsvårigheter. Vi har vårt eget hus, en lugn tillvaro och jag har ett fantastiskt jobb.

Sara

”Stirra nu”, skrek han, och drog för tredje gången kniven genom min hals, ”det är inte många som får chansen att se sig själva dö.” Och jag såg blodet pulsa fram.

”Du kom in i sista minuten. Du klarar dig och fostret är inte skadat” sa läkaren – du har haft en ofattbar tur.” ”Tur?” – tänkte jag. ”Det hade varit bättre om jag dött.”

Också min första sambo hade slagit mig. Men ändå hade det inte varit jag som övergett honom, han lämnade mig för en annan tjej. Och sedan kom drömprinsen med bostad

och pengar. Och som klådde upp mig med jämna mellanrum. Och så blev jag gravid. Jag hade velat vänta, men han sa att han så gärna ville bli pappa. Då först. Och sedan sa han att jag sett till att bli med barn för att kontrollera honom, och allt blev en mardröm av våld och skräck. Och så en kväll drog han upp mig ur sängen, höll fast mig och drog en vass kniv gång på gång över min hals.

Jag kommer från en storstad 100 mil härifrån, och kom till Abrigo med skyddad identitet genom beslut av domstolen. Min hals vanpryddes av fruktansvärda ärr, mina stämband hade skadats, och jag ville inte ha barnet jag väntade. På Abrigo talade man mycket med mig, att det kanske inte var så bra att ta viktiga beslut när man befann sig i chocktillstånd. Att jag borde vänta. Men när Luisa föddes två månader senare, kunde jag inte ta henne till mig. Jag kände ingenting när jag såg henne. Ingenting. Hon sov i mitt rum, men mest var det personalen och de andra som bor på Abrigo som skötte henne. Men jag gjorde allt som jag måste göra och deltog i allt arbete. Jag kallades ”den sura” för att jag inte talade och höll mig för mig själv. Jag hade ett år kvar av gymnasiet, och började studera. Min ansökan om att få min dotter bortadopterad gick till domstolen, men eftersom hon var född i en annan kommun drog det ut på tiden. Luisa hade hunnit bli sex månader. Jag satt i mitt rum och pluggade, oberörd av hennes gråt. Då kom sjuksköterskan in i rummet. Hon tog upp Louisa, och gjorde något helt oväntat. Hon la henne i min famn, och Louisa slutade gråta, såg på mig och log. Jag vet att det låter sentimentalt, men i den stunden då jag satt med Louisa i min famn insåg jag, att under sker när man vågar tro på sig själv. Just där och då trodde jag, att jag skulle kunna bli en bra mamma.

Jag har gått igenom flera operationer, och ärren syns inte lika mycket. Jag har fått utbildning som kock och arbetar i köket på ett sjukhus. Ingen hög lön, men tillräcklig för våra behov. Jag har släktingar i min hemstad. De har sagt att de kan ordna arbete och bostad åt oss, men jag stannar här. Jag har brutit upp och lämnat det som var. Jag har ett annat liv, det är med Luisa och det är här och nu.

2020-03-26



0 visningar
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80% av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79 måndagar 9-17

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now