• abrigorainhasilvia

Rundbrev mars 2008

Samhällets olycksbarn

Kvinnorna på Abrigo har vitt skilda bakgrunder och kommer från olika miljöer, men ett har

de gemensamt: De hör till samhällets olycksbarn. De räknas bland dem som ingen vill veta

av. Ofta är de barnhemsbarn och gatubarn. Ibland hade vuxit upp med föräldrar i samhällets

yttersta utkanter. Det gäller Janaina och Ana Claudia som Du får möta i årets första rundbrev.


Stefan Martinsson


Att vara förälder åt sina föräldrar

Janaina är 23 år och väntar sitt tredje barn. Hon berättar om hur det var att växa upp bland

mentalt störda människor. Och om att vara förälder åt sina föräldrar utan något stöd från

samhället. Jo, några socialarbetare hjälpte hennes far att få en pension, 600 kronor i månaden,

och på den överlevde familjen, två vuxna och sju barn. Men kanske hade det varit bättre om

henne pappa inte hade fått någon pension, resonerar hon. ”Då hade vi kommit på barnhem.”

Hon växte upp i en småstad där alla visste, alla såg och ingen hjälpte. Folk stod och pekade och skrattade när hon som sjuåring fick hämta mamma som börjat äta godis i ett snabbköp, eller pappa som befann sig på huvudvägen och försökte dirigera trafiken.


”Alla visste vilka vi var. Vi var dem man berättade historier om, härmade och skrattade åt. Vi barn kallades ”idioternas ungar.” Ingen av oss syskon är sjuk, ingen av oss hade svårigheter att lära sig läsa och skriva, men mina syskon slutade skolan efter några år. Vi blev mobbade för saker som vi inte kunde hjälpa och inte kunde förändra. Jag har lyckats ta mig igenom sju års skolgång, och är fast besluten att avsluta grundskola och gymnasium. ”Kanske ingen av dem som förföljde mig genom min skoltid får veta att jag lyckats, men det kommer ändå att kännas som om jag fått upprättelse.”


”Naturligtvis försvann mina syskon hemifrån så fort som möjligt. Jag stannade kvar tills jag fyllde

18 år och träffade en man som vågade intressera sig för en sådan som jag. Paulo Cezar såg

bra ut och var 23 år gammal. Men uppriktigt sagt hade jag gift mig med vem som helst som

kunde ta mig hemifrån. I snabb följd föddes våra två döttrar, Joyce och Jennifer Min man

arbetade som diversearbetare, mest ägnade han sig åt gatuförsäljning. Inkomsterna var små

och oregelbundna. Men plötsligt började han komma hem med mer pengar, och var ofta borta

på nätterna. Jag blev misstänksam och kontrollerade hans kavajfickor. Där fanns små påsar

med vitt pulver och jag förstod med en gång vad det handlade om. Jag ställde honom mot

väggen. Det blev bråk och han slog mig rätt illa. Nästa dag gick jag och tog ut skilsmässa.

Men jag vågade inte anklaga honom för knarkförsäljning. Därför gick det inte bra för mig i

domstolen. Domaren gav mig vårdnaden om den yngsta, Jennifer, men beslöt att Joyce skulle

stanna hos min man.”


”Jag fick jobb i en grannkommun och flyttade dit med Jennifer. För ungefär ett år sedan

träffade jag en man, Flávio, som var betydligt äldre än jag, men han hade fast arbete och ett

hus. Jag flyttade in hos honom, fastän jag kände till att han hade problem med spriten. Jag

fick träffa Joyce en gång i månaden. Jag märkte att hon förändrats, men trodde att det var för

att hon börjat känna sig främmande för mig. Men en dag då vi var ute i ett snabbköp pekade

hon på en flaska vin och sa: ”Pappa ger mig sådant för att jag skall vara snäll mot honom.”

Jag fick henne att berätta. Och fick höra en mammas värsta mardröm: Sexuella övergrepp.

Jag gick omedelbart till polisen. Fallet gick till Domstolen som gav mig tillfällig vårdnad.

Men vad hjälpte det? Två dagar senare dök Paulo Cezar upp med revolver i hand och

tvingade med sig Joyce. Jag vet inte var hon finns. Ungefär samtidigt upptäckte jag att jag var

gravid. Min man var lycklig. Han skulle bli pappa för första gången och lovade sluta dricka.

Men veckan före jul fick han ett återfall. Han fick tag på några flaskor hembränd sprit av

dålig kvalitet. På natten insjuknade han, och nästa dag var han död, 54 år gammal. Bara en

vecka senare föddes Rafaela. Vår vigsel hade inte hunnit registreras och jag kan inte få någon

pension om jag inte kan bevisa att barnet är hans. Det finns DNA-test, men jag känner inte

hans släktingar. De bor i en by i Paraiba, över 70 timmar med buss. Hur skall jag kunna ta

mig dit? Själv bor jag nu på Abrigo. Mitt liv är ett kaos. Men jag kommer att kämpa för mina

barn, så länge jag orkar.”


Zigenare!

Ett smatter från hästhovar mot asfalten, i full galopp rider tio unga män förbi Abrigo på

magra hästar. ”Zigenare!” ropar barnen. ”Zigenare” säger de vuxna och ruskar på huvudet.

”Det vet man ju hur de är. ”


År 1500 nådde en portugisisk eskader på avvägar kusten av det land som vi idag känner som Brasilien. Oändligt, glest befolkat och med oanade möjligheter. Bara något årtionde senare, medan den portugisiska inkvisitionen förfärade Europa, dök tanken upp att ersätta avrättningar med etnisk rensning. Judar, morer och zigenare ställdes inför valet: Kättarbålet eller dop och förvisning

till Brasilien. Så byggdes den brasilianska nationen på en motvillig immigration.


Brasilien är ett segregerat samhälle med stora klyftor mellan raser och samhällsklasser. Längst ner på skalan finns zigenarna. Ännu efter 500 år står de flesta utanför samhället. De bor i städernas

utkanter, drar omkring med magra hästar och lappade tält, slipar knivar, förtennar, spår. Man

skrämmer barnen för dem, och de anklagas för varje stöld.


Också i Itaborai finns grupper av zigenare. Bland dem familjen Belo, som jag lärde känna för snart 20 år sedan. Bara 100 meter från Abrigo ligger stadens begravningsplats. Framför ingången kunde man se smutsiga ungar, kvinnor i vida kjolar, sysslolösa män och magra hästar. Var bodde de? Några höll till i fallfärdiga ruckel som var uppförda efter kyrkogårdsmuren, men de flesta bodde inne på kyrkogården.


Jag brukade stanna till och växla några ord när jag passerade, och följden blev att de slutade att tigga av mig. De begärde aldrig något. Det var vi på Abrigo som erbjöd hjälp. De fick av de kläder som vi inte behövde och de fick hämta matrester åt sig själva och åt de grisar de födde upp.


En dag för 17 år sedan kom några av dem ner till Abrigo och för första gången bad de om

hjälp. En av flickorna Belo, Jaciara, hade under natten fött ett barn inne på begravningsplatsen. Familjen visste inte om att hon var gravid. Hon hade inte vågat berätta. Hon var bara 14 år gammal, och en vuxen man hade våldfört sig på henne. Han hade sedan försvunnit, kanske rädd för att hennes familj skulle hämnas.


Det gjorde ont att tänka på en våldtagen 14-åring som, med hjälp av kvinnliga släktingar, föder sitt barn en regnig natt på en begravningsplats. Till sjukhuset kunde hon inte vända sig. Hon stod utanför samhället i alla avseenden. Ingen enda av folket på kyrkogården fanns i några födelseregister. Abrigo såg till att hon fick vård, och att barnet blev undersökt. Hon ville stanna hos sin familj, men tog tacksam emot barnkläder och annan hjälp. Barnet kallade hon Ana Clara.


En dag tolv år senare kom en kvinna och frågade efter O Pastor. Hon ville döpa sina fyra barn. Jag började anteckna barnens namn och sedan hennes eget: Belo, Jaciara, och plötsligt mindes jag henne. Livet hade inte varit lätt och åren hade gått hårt fram över henne. Hon hade dragit omkring i byar och bosättningar i närheten av Itaborai. Det hade funnits flera män i hennes liv, men ingen hade stannat, och hon hade fött ytterligare tre barn. Och nu skulle de döpas. Bland dem den äldsta, Ana Claudia. Hon blev ett år senare konfirmerad på Abrigo. Vi såg till att hon fortsatte i skolan. Hon har studerat till årskurs sju. Ingen i hennes stora släkt har gått så många år i skolan.

För några år sedan insåg Kommunen, att det var en skam för samhället att låta människor bo på en begravningsplats. Eller kanske var det så, att de som besökte gravarna stördes av att det bodde zigenare där. Ett hus uppfördes i samhällets utkanter. Dit förflyttades delar av familjen Belo. Rucklen som lutade mot kyrkogårdsmuren fick bli kvar. De revs först strax före jul. Bland de sista som

lämnade rucklen var Ana Claudia. Hon hade bott där en tid, gravid, tillsammans med sin son Ryan, 18 månader. Hon är gift, men hennes man har övergett henne för en annan kvinna. Han behöll huset, och sände iväg sitt barn och sin gravida fru. Varför finner du dig i det? Hon rycker på axlarna. Det är ju så män handlar. Nu bor hon på Abrigo. Hon har börjat skolan igen; ett år kvar och sedan väntar en kurs som sjukvårdsbiträde. Ibland tar oron överhanden och hon börjar vandra omkring på vägarna men stannar inte längre borta under natten. Hon har ju ett barn att ta hand om och är en mycket omtänksam mamma. Hennes barn hjälper henne att forma sin framtid.

0 visningar
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80% av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

Plusgironummer: 90 40 45 - 2

Bankgironummer: 904 - 0452

Vi är ett 90-konto och granskas av Svensk insamlingskontroll, mer om detta finns att läsa på:

www.insamlingskontroll.se/90konto

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79 måndagar 9-17

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now