• abrigorainhasilvia

Rundbrev mars 2007

Men papporna då ?

Du vet att Abrigo arbetar bland övergivna gravida kvinnor och mammor. Men papporna då?

Vilka är de och vart tog de vägen? Ibland är de våldtäktsmän och förbrytare vars plats är i fängelse, och som det är bäst att glömma. Andra är män utan ansvar, som överger den flicka som väntar hans barn. Men så finns det också de, som vill ta ansvar, men saknar möjligheter. De är arbetslösa och bostadslösa. De har aldrig själva haft någon pappa och vet inte hur man gör för att ta hand om en familj. Den här gången handlar brevet om tre pappor.


Anderson

Han heter så. Anderson da Silva. Ett vanligt namn här i Brasilien. Han är 20 år och har en dotter som är tre månader gammal och heter Jennifer. Du som läser vårt rundbrev har mött honom tidigare som den försvunne pappan till Brunas baby. Han och Bruna bodde under många år på samma barnhem. Barnhemmet var inte dåligt. Folk var snälla och man fick studera. Ja, man skulle ju arbeta också. Från det man var 12 år gammal. Ofta var det svårt att kombinera arbete och studier. Det är sällan någon når längre än till 5:e klass.


När Anderson och Bruna fyllde 18 år var de tvungna att lämna Barnhemmet, sådana är reglerna. Vad gör två ungdomar som känt varandra i åratal, som saknar familj och arbete och plötsligt står utan bostad? De slog sig samman för att försöka överleva. Anderson fick jobb som lärling på en liten syfabrik, som tillskärare. Han älskade det där jobbet. Det var ansvarsfullt. Han fick koncentrera sig för att inte klippa fel i det dyra tyget. Men syfabriken fick slå igen inför konkurrensen. Det var i samma veva som Bruna förstod att hon var gravid. De var utan pengar och det blev bråk. Bruna gav sig iväg.


Efter många svåra månader kom hon till Abrigo. Hon ville först inte berätta hur vi skulle få tag på Anderson. Men en dag gav hon oss numret till Barnhemmet, och vi lyckades spåra honom. Anderson hade letat efter henne i månader. Han ville ha sitt barn, och ville vara med under förlossningen. Så blev det inte eftersom barnet föddes för tidigt. Men julen firade han på Abrigo med sin lilla familj. Och då fick han möjlighet att berätta sin historia.


Han kommer inte ihåg så mycket från sina första fyra levnadsår. Han minns att det regnade in i skjulet där de bodde. Att de sov i en enda säng, han själv och mamma och tre syskon. Att det ibland kom män som bodde hos dem ett tag, att det blev bråk. Sådant kommer han ihåg, som glimtar bara.


Däremot minns han varje detalj av en sommardag för 16 år sedan när han just fyllt 4 år. Mamma tog dem till stranden. Det var en stor händelse och han var full av förväntan. De gick på bussen till Copacabana och alla fyra barnen hoppade över vändkorset vid ingången för att slippa betala. Biljettkontrollören blundade för det. Det var en solig dag och han såg att de var fattiga. De kom fram till stranden, där var massor av människor, liv och rörelse, musik och försäljare. Hans mamma sa ”Du är så stor och duktig så du kan få gå ända ner till stranden och leka.” Han kände sig stolt.

Han fick vara med några andra ungar som spelade boll. Det var en fantastisk dag! Tiden gick fort.


Han gick tillbaka till platsen där han lämnat sin mamma. Han visste precis var det var. Han hade lagt märke till att mamma och syskonen slagit sig ner vid en strandkiosk med blått tak. Men nu fanns hon inte där längre. Han började leta, paniken steg och tårarna vällde fram. Till sist tog han mod till sig och frågade mannen i kiosken. ”Var det hon med ungarna som satt här? Hon har gått för länge sedan. Hon såg ut att ha bråttom.” Han fortsatte att leta, solen började sjunka. Sakta gick det upp för honom att hans mamma övergett honom, att hon valt just det här sättet att bli av med honom. Någon såg honom traska omkring i skymningen med tårarna rinnande och frågade om han kommit från sin mamma? Han nickade och man tog honom till en polisstation. Han fick en smörgås och frågades ut.

Jo, mamma hette Maria – som miljoner andra brasilianska kvinnor - han bodde i ett hus långt från Copacabana. Han hörde kommentarer från poliserna: ”Hon har stuckit från honom. annars skulle hon sökt upp någon polisstation och vi hade fått meddelande över polisradion. Det är väl någon som har för många ungar och för litet mat,” Han fick sova i en tom cell över natten. På morgonen tog man honom till ett barnhem. Där skulle han stanna i 14 år.


Vad får en mamma att överge sitt 4-åriga barn? Förtvivlan eller ondska? Det vet vi inte. Men hos Anderson satte det spår för livet. ”Varför var det just mig som hon lämnade?”


När Bruna berättade att hon väntade barn blev han arg. Han förstår nu att det var gamla känslor av vrede mot mamman som fick honom att reagera så. När han började leta efter Bruna var det för att han insåg att han valt att överge och försvinna på samma sätt som han själv blivit övergiven. Historien höll på att upprepa sig. Och det ville han inte. Hur skall det gå? Det vet vi inte. Vi skall inte ha för brått att tillverka lyckliga slut. Men ungdomarna är glada när de är tillsammans och ganska blyga för varandra. Bruna har tagit upp sina studier. Men visst skulle man önska att man

kunde erbjuda en bostad, ett jobb och studier. Om inte annat för att få visa att det finns en framtid också för dem.


Thiago

Han heter Thiago och kommer från Rio. Från en stadsdel med upplysta gator, restauranger och biografer, och från en familj som har det gott ställt och där egentligen ingenting saknats.


Hon heter Elizangel och kommer från en småstad i Bahia. Hennes barndom var en mardröm. I hemmet saknades allt. Hon är halvblod från indianstammen Cariri. En gång var hennes förfäder herrar över ett område som sträckte sig över väldiga områden. Det var innan portugiserna kom med eldvapen, slavarbete och sjukdomar. Djupt inne i det avlägsna höglandet kring den mäktiga São Franciscofloden överlevde Caririkulturen ännu några århundraden innan den sjönk ner i kulturskymning och självförakt.

De kom från olika världar. Elizangela arbetade som hemhjälp i samma hus där Thiago bor. De började nicka åt varandra och växla några ord ibland. Så utvecklades en vänskap som ledde till ett förhållande. Elizangela drogs till den blyge och tystlåtne pojken, och kanske imponerades hon av att han kom från en annan samhällsklass. Hon hade dåligt självförtroende och insåg inte att hon var den mer begåvade, den mer initiativrika, av de två.


Hon träffade Thiagos föräldrar, de skrämde henne med alltför många frågor och alltför mycket prat om egen duglighet och framgång. Efter en tid upptäckte Elizangela att hon var gravid. Hon försökte finna ett sätt att berätta det för Thiago. ”Vad skulle du göra om jag blev med barn?” Han blev förskräckt. ”Mina mamma skulle bli väldigt arg, och förresten hur skulle jag kunna vara säker på att det var mitt barn?”


Djupt sårad sprang Elizangela därifrån, och redan samma dag sökte hon arbete i en stadsdel

långt därifrån. När hon så småningom kom till Abrigo var hon gravid i 5:e månaden. Det dröjde innan vi fick hennes tillåtelse att ta kontakt med Thiago Men hon hade hans telefonnummer och det var han som svarade när vi ringde upp. Thiago förnekade inte att han var pappan, men omgående togs telefonen över av hans mamma som ställde krav på DNA test, men löften gavs också om stöd om det skulle visa sig att Thiago var pappa.


En söndag i januari kom Thiago och hans föräldrar på besök, mamman överlastad med presenter som skulle packas upp och beundras och tackas för. Barnet, Ana-Liza, fotograferades och besiktigades och förklarades vara just så söt att hon måste vara Thiagos dotter. Det var inte längre tal om faderskapstest. Mamman deklarerade att Elizangela inte skulle göra sig några förhoppningar om Thiago, han har en ny flickvän som umgås i familjen. Thiago sa ingenting. När en frågade ställdes till honom var det hans mamma som svarade.


Efter en vecka fick Elizangela ett samtal från Thiagos mamma. Hon krävde att familjen skulle få ta hand om barnet. När Elizangela förklarade att hon inte ville lämna sitt barn, förändrades tonen. Nu var det inte längre tal om att ge någon hjälp. ”Räkna inte med oss”, sa mamman och slängde på telefonluren.


Men vad tycker Thiago? Han är 21 år gammal men fortfarande en rädd pojke som låter mamma bestämma. Kanske såg han i den begåvade och självständiga Elizangela kvinnan som hade kunnat hjälpa honom att bli vuxen, våga fatta egna beslut och hjälpa honom bort från en dominerande mamma och en hemmiljö som i all sin präktighet blivit ett fängelse. Kanske är det han som förlorat mest på att inte våga ta ansvar för sitt barn.


Renato

Renato är 19 år. Han sitter i häkte sedan 6 månader och väntar på rättegång. Han kommer att

vara 27 år när han slipper ut. Renato är en bandit långt nere i hierarkin, som använde förtjänsterna från knarkhandeln till att bekosta sitt eget missbruk. Han kommer från Vila Rica, ”Den rika byn”, ett ironiskt namn på en kåkstad, eländig till och med efter riostandard. Franciele är 16 år. Hon skall snart föda sitt andra barn. Pappan till hennes första försvann så snart han fick veta att hon var gravid. Hon har aldrig hört av honom sedan. Det barn hon nu väntar har Renato som pappa.


Vad fick henne att slå sig samman med Renato? ”Han var snäll”, säger Franciele,” han slog mig aldrig.” Förväntningarna på lycka är inte högt ställda i Francieles värld! Renato är bandit men han är också del av hennes värld. Sådana är männen, och det får kvinnor acceptera. Hennes far var också knarkhandlare, hennes mor en av alla dessa undergivna kvinnor som accepterar allt; många barn, mycket arbete, svält och misshandel. Franciele var sex år, och äldst av fyra syskon när pappan kom hem arg över att det inte fanns mat. När hustrun invände att det berodde på att han supit upp alla pengar, drog han rasande fram en revolver och började skjuta mot sin hustru. Tre skott träffade henne innan en granne hann fram och sköt ner mannen, som dog inför ögonen på barnen. Mamman fördes till sjukhus. Hon överlevde men hennes käke är krossad Hon talar med svårighet. Hon är redan en gammal kvinna. Hon har ännu inte fyllt 35 år.


Franciele, har överlevnadsvilja bakom en tuff yta, inte den likgiltighet och trötthet som finns hos många andra. Hon drömmer om att bli veterinär. Kraften och viljan att kämpa finns där, om bara möjligheterna erbjuds. Franciele har ingen kontakt med Renato. Han tillhör hennes förflutna. Det är bäst så. Kanske kan hon få något annat att kämpa för än hopplösheten i en kåkstad: sina barn, sina studier, sina drömmar.

0 visningar
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80% av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79 måndagar 9-17

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now