• abrigorainhasilvia

Rundbrev juni 2020

Kära vänner,

Brasilien är landet där ingen dör av coronavirus.

Det har landets president och förnekelseförkunnare Jair Bolsonaro bestämt. Han liknar den vid en lindrigare snuva. Rapporterna om dödsfall avfärdas som del av en lögnpropaganda, en kommunistisk konspiration, där landets läkare rapporterar alla dödsfall som corona-fall. Massbegravningarna på städernas begravningsplatser? Kistorna är fyllda av sten, för att förleda befolkningen. Påståenden för vansinniga att tro? Nej, sociala medier fylls av meddelanden från hundratusentals anhängare som stöder presidenten.

Guvernörer och borgmästare har försökt minska spridningstakten genom lokala åtgärder; skolor, restauranger, gatuhandel och affärer har stängts och provisoriska sjukhus har upprättats. Med hjälp av ett förbluffande förråd av svordomar och könsord går den av landets pingstkyrkor uppbackade presidenten till motangrepp och kräver att Högsta domstolens ledamöter och oppositionella guvernörer och borgmästare häktas. Hans valprogram ”fäderneslandet, Gud och vapen till alla medborgare” – skall genomföras till varje pris. Medan landets institutioner faller samman och landet är på väg att förlora kampen mot viruset står landet utan hälsominister. Presidenten har tagit på sig den rollen. En journalist påminner honom om att antalet dödsfall per dag nu överskrider ett tusen. Han svarar: ”Än sen då? Vad vill du att jag skall göra åt det? Jag är väl för f*n ingen dödgrävare”.

”Inte bara en fråga om att överleva, utan om att leva”

Amanda, 30 år gammal, jobbar på Abrigo sedan 8 år och är arbetsledare på förskolan. På kvällarna studerar hon pedagogik på högskolan. Jag ber Amanda berätta om hur Abrigo hanterar coronakrisen. ”Redan i mitten av februari kallade arbetsledningen till ett krismöte. Abrigo gick emot den dåvarande strömmen i samhället och gjorde upp en plan hur vi skulle agera om och när Covid19 slog till. Det fanns en total enighet i arbetslaget om att vi måste vara förberedda. Alla anställda deltog i utbildning kring coronavirus och hur man skyddar sig. När skolor, handel och social service stängde var vi beredda! Vi utlöste vår krisplan: verksamheten sattes i karantän. Våra boende informerades om att ingen fick lämna området, inga besökare tas emot, och att de anställda skulle följa alla säkerhetsregler. Samarbetet mellan de anställa har, som alltid, varit mycket gott och vi har fullt förtroende för vår arbetsledning. Ingen ifrågasatte att arbetstider och arbetsuppgifter förändrades. Det råder en stark känsla av, att det här måste vi klara. Det har varit viktigt, att våra chefer, Washington och Luis, turas om att övernatta på Abrigo och visar att de är närvarande. Och vi har en väldigt väl fungerande Whatsapp-konversation (meddelandefunktion via mobiltelefoner red. korr.) där vi delar våra problem, dygnet runt om det behövs.



För oss förskollärare fortsätter arbetet med de 16 barn som bor på Abrigo. Det har varit viktigt för oss att hjälpa barnen att hantera den oro som pandemin skapat. Vi lärare är också engagerade i Abrigos övriga krisprogram: ”Ingen tid förlorad - ingen dag utan undervisning”. Det har gett oss en fantastisk möjlighet att skapa en samtalsgrupp med mammorna, och lyssna till deras funderingar över undervisning och uppfostran. Tillsammans med kvinnorna och vår kock Sérgio har vi varje vecka ”Kulinarisk onsdag” – som inte bara handlar om matlagning, men också om att läsa recept, och räkna ut mått och mängd. Ja, alla anställda är engagerade med att samtala, undervisa, diskutera, utföra. Och så har vi ju vår stora, underbara trädgård med många möjligheter till aktiviteter. Det är också viktigt för oss att vi har kunnat ge härbärge åt nya hjälpsökande genom att slussa in dessa via ett avskilt boende under de första 14 dagarna. Vi satsar inte bara på att överleva, utan framförallt på att leva”.

”Reach greatness” - ett nytt projekt tillsammans med Key Solutions

Det är med stor glädje vi nu kan meddela att Key Solutions går in och finansierar installation av solenergi på Abrigo. Det kommer att minska våra kostnader för el och gas och ger oss praktisk möjlighet visa på alternativ energi i vårt närområde – projektet har fått namnet ”Reach greatness”.

Fortsätt att skänka till Abrigo i dessa tider

Bland andra viktiga bidrag till verksamheten vill jag nämna anslag vi har fått från Lederne och Kvaerners funksjonaersforeningar. Jag tror att ni alla förstår att coronakrisen slår hårt mot vår ekonomi på Abrigo. Glöm oss inte! Tala med era vänner, församlingar och föreningar och fortsätt att skänka – Abrigo gör skillnad.

Föredrag om Abrigos arbete

Från 15 september till 30 oktober är det möjligt att boka ett besök till just Din församling, förening, grupp eller arbetslag. Hör av er till vår insamlingsadministratör Louise på info@abrigo.se och boka! För mer information om vår dagliga verksamhet kan ni följa våra sociala medier:

facebook.com/abrigorainhasilvia

twitter.com/abrigo_rio

instagram.com/abrigorio

”Det mörknar. Och kanske ljusnar det på nytt igen.”

Jag har valt orden från Ylva Eggehorns psalm som ett tema för månadens rundbrev. Covid19 har skakat vår världsbild och drabbat också oss som levt i överflöd och trygghet. Pandemin kommer att förändra våra tankar och levnadssätt för årtionden framåt. För drygt tio år sedan fick vi på Abrigo dela en händelse, som skakade oss djupt, och som några av oss burit med oss som en nattsvart sorg under åren som gått. För en tid sedan, mitt under corona-krisen, fick jag ett meddelande som blev en påminnelse om att ur det svartaste och svåraste kan nya liv växa fram. Läs om Jane och Gabriel i rundbrevet. I samråd med Gabriel har jag låtit alla namn och uppgifter stå oförändrade.

Abrigo, Rio de Janeiro, i juni 2020

Stefan Martinsson



En inspirerande berättelse från verksamheten av Stefan Martinsson


Då - juni 2008.

Några timmar tidigare har vi fått ett telefonsamtal från socialkontoret i en grann-kommun. En kvinna och hennes barn behöver omedelbart ett skyddat boende, fallet bedöms som av hög risk. Vi förstod att det var ett allvarligt, men var inte förberedda på den dramatik som följde.

Två polisbilar kör fram mot Abrigos ingång. Den ena fortsätter ner mot gården, medan den andra blockerar porten, två polismän hoppar ur och går ner i skytteställning.

Inne på Abrigo får en gravid kvinna och hennes två små barn hjälp att snabbt ta sig in i ett mottagningsrum Några dokument undertecknas, och de båda bilarna kör iväg. Överlämnandet har tagit på sin höjd tio minuter. Det känns som en oändlighet.

Jag slår mig ner för ett första samtal med den unga kvinnan, Jane. Det går inte särskilt bra; hon är arg, nästan aggressiv, och rädd. Hon anar att hon har nått vägens ände.

Nu - mars 2020.

Jag sitter framför datorn. Från det öppna fönstret hörs ljudet från lekande barn. Ett meddelande plingar upp på face-book. En okänd ”Gabriel” skriver att han önskar information. ”om det Abrigo som ligger i Itaboraí” Jag svarar att han kommit rätt och frågar vem han är. ”Jag bodde hos er när jag var liten. Min mamma hette Jane.”

På väggen framför mig ser jag ett inramat foto av en ung kvinna med ett barn. Jag skriver: ”Jag ser dig och din mamma framför mig just nu.”

Då - april 2008.

Jane tar upp stor plats på Abrigo; muckar gräl, invänder högljutt mot varje förslag. Och skyddar sina barn. Vi förstår att något skrämmande och hemskt inträffat. Men vi vet inte vad och frågar inte. Vi väntar på att hon skall berätta. Någon gång nämner hon sin man, pappan till hennes barn. Och talar om honom med en saknad som står i kontrast till hennes annars ilskna sätt. ”Han är murare. Vi byggde på vårt hus, men så blev han arbetslös.” ”Var är han nu?” – hon rycker på axlarna och vänder sig bort. Efterhand upptäcker vi nya sidor hos Jane, hennes begåvning, hennes brutala humor och hennes skarpa analyser. Men vi vet fortfarande inte vad som hänt..

- maj 2008.

Det kommer ett samtal från receptionen. ”Janes man är här”.

Jag möter honom vid ingången. När vi slagit oss ner säger han genast ”Jag har tänkt på Jane och barnen varje vaken stund. Har hon berättat?” – ”Nej, vi vet bara att hon är på flykt. Vad hände?” ”Vi höll på att bygga på vårt hus, men jag låg efter med betalningen av material, och så blev jag av med arbetet. Sedan kom de, ja, du vet, handlarna och erbjöd mig pengar. Det finns en Boca, ett försäljningsställe för droger, några kvarter bort. Jag hade inget med den handeln att göra, men de betalade för att få ha sitt lager hos oss. Och vi behövde pengarna. Och så en natt blev det razzia, polisen sparkade in dörren och vände upp och ner på hela huset och fann knarket. En av dem sa: Vi vet att du bara förvarar, grabben, ge oss namnen på handlarna så slipper du undan, annars blir både du och din fru häktade. Vi lämnade barnen hos en granne och följde med till polisstationen, där man skrev ner vad jag och Jane sa och vi fick underteckna. När vi var på väg hörde vi en av poliserna säga ”Nu har de skrivit under sina dödsdomar.”

Knarksyndikatet hade kontakter inom polisen, det borde jag förstått. Handlarna blev förvarnade, men hann inte undan, tre av dem sköts när de skulle gripas. Nästa morgon kom en kompis förbi och berättade, att det redan var känt vilka som tjallat. Ni måste fly, nu, skrek han, ta inget mer er, stick! Jag vågade inte söka skydd hos polisen, så vi tog oss till socialkontoret, och Jane och barnen kördes hit.” ”Och du själv?” ”Jag har hållit mig gömd, flyttat varje natt men folk vågar inte hjälpa mig. Igår fick jag ett meddelande som knarksyndikatet hade spridit bland folk: Om ni ser honom, så säg honom att överlämna sig, så skall han slippa grillen.” Jag kände häftigt illamående. Grillen, straffet för tjallare, innebär att få några bildäck trädda över kroppen och bli levande bränd. Han fortsatte ”Jag tog mig hit för att ta avsked. Jag vill se dem en gång till.” ”Det måste finnas ett sätt, vi kan smuggla dig till busstationen, du kan ta dig till en annan delstat.” ”Då tar de Jane, kanske barnen. Det är mig eller henne.”

Jane sitt på en bänk i parken. Hon är ensam. Barnen sover. Han slår sig ner bredvid henne. Jag hör henne säga ”Så det är dags nu, eller?” Han nickar.

Sedan lämnar jag dem. En stund senare har barnen vaknat. Den äldste, Gabriel, springer jublande till sin pappa.

Man hittar hans kropp samma kväll nära det hus som han byggt, den dröm om en framtid som krossats.

Tre veckor senare föder Jane sitt tredje barnet, en pojke. Hon förändras snabbt efter mannens död. När det hon fruktat inte kunnat undvikas, får den dagliga kampen för överlevnad ta vid. Med beslutsamhet går hon in i rollen som ensamförälder.

Då - oktober 2010.

Två år har gått och Jane har flyttat till eget boende, bara någon kilometer från Abrigo. Hennes två äldsta barn ser vi varje dag i förskolan. Jane försörjer familjen genom städjobb, och fortsätter att studera. Hon vill bli sjukvårdsbiträde.

Varje år i oktober firas Barnens Dag i Brasilien. Och just i år har det ordnats en fest för kvarterets barn på stadsdelens torg. Ett 50-tal barn och mammor har samlats kring en clown som jonglerar. Också Jane är där med sina barn, den yngste i en barnvagn. De står och skrattar åt clownen, och Jane ser inte de två män som tränger sig fram bakom henne. Den ene lägger armen om hennes hals, medan den andra skjuter henne med två skott i huvudet. Hon faller död ner över barnvagnen.

Sedan blir allt kaos. Människor flyr, några springer fram och lyfter upp barnen. De lämnar in dem på Abrigo, berättar vad som hänt och springer vidare.

Jane begravdes dagen efter, som lagen förordnar. Vänner och grannar följer henne till graven, bara några hundra meter från Abrigo. En av deltagarna viskar, ”De dödar aldrig gravida eller ammande kvinnor. De väntar tills barnet är fött och avvant”

Då - december 2010.

Samhällets kvarnar har malt sin vanliga, långsamma gång. Polisförhör har skett, men ingen har sett något. Inget tystar så effektivt som rädsla. Nyheten om mordet har inte passerat obemärkt, och några av pappans släktingar hör av sig. På en förfrågan från Barnavårdsnämnden förklarar de sig, om än utan entusiasm, villiga att ta hand om barnen. Det sista vi ser av dem är när Gabriel vinkar åt oss. Han ser rädd ut.

Jag tänker i hopplöshet: Vilken framtid väntar de här barnen?




Nu - mars 2020.

”Jag ser din mamma framför mig just nu”, upprepar jag. ”Hon ler mot mig från ett fotografi.” Och jag kunde ha tillagt: ”Jag har tänkt på er varje gång jag stigit in på mitt kontor och sett fotot. Jag har undrat över vad som hände med Janes barn.”

”Jag minns när ni lämnade Abrigo. Vad hände sedan?” frågar jag ”Vi har haft det bra, vi har aldrig saknat något, ja, förutom våra föräldrar. Våra släktingar har tagit väl hand om oss. När det visade sig, att jag hade begåvning för musik uppmuntrade de mig. Jag är 15 nu och går i gymnasiet, och mina syskon Maria, som är 12 och Emanuel som är 11 går i grundskolan. De är båda fotbollstokiga, ägnar all fritid åt träning.” ”Men för dig blev det musik?” ”Det började med att jag fick en väldigt bra lärare. Hon spelade piano, och upptäckte att jag var musikalisk. Hon gav mig lektioner, och fick andra att intressera sig för mig. När jag skulle börja i 4:e klass ordnades plats åt mig i en skola inriktad på musik. Och ganska snart förstod jag att fiolen var mitt instrument. Jag har tagit lektioner i sex år nu och övar minst tre timmar per dag, ofta mer. Förra året sökte jag till Rios ungdomssymfoni, och blev antagen. Det var den största dagen i mitt liv. Jag är också med i en musikgrupp som försöker få ut klassisk musik till kåkstäderna. Vi besöker skolor och föreningar, berättar om våra instrument och spelar, förstås. Det ger mig så enormt mycket. Jag mötte ju själv klassisk musik av en tillfällighet, och drogs in i musiken av folk som själva var intresserade. Musiken förvandlade mitt liv, och jag vill att andra skall få samma chans.” ”Och din favoritmusik?” ”Vivaldis violinkonserter. De och fiolen fyller min tid nu under de här mörka virusdagarna.”

Vi kommer överens om att träffas när samhället öppnar igen. Han skall ta med sig sin fiol och spela för oss på Abrigo. Han är del av vår historia. Jag är tacksam över påminnelsen om, att även de mörkaste historier kan få en fortsättning som ger en aning om ljus och hopp.


Skrivet av Stefan Martinsson, som följt och återgett historien om Jane


19 visningar
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80% av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

Plusgironummer: 90 40 45 - 2

Bankgironummer: 904 - 0452

Vi är ett 90-konto och granskas av Svensk insamlingskontroll, mer om detta finns att läsa på:

www.insamlingskontroll.se/90konto

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79 måndagar 9-17

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now