• abrigorainhasilvia

Rundbrev juni 2006

Att tycka, att tycka synd om och att tycka om

När man har sitt arbete bland människor som befinner sig i samhällets utkanter får man ofta

anledning att fundera över vad man gör och varför – och för vem.


Det är så enkelt att tycka och ha åsikter om människors likgiltighet och brist på initiativ. Varför kan de inte hålla rent omkring sig? Tycker man. Varför måste avfall slängas ut genom fönstren? Varför tar man sin ynkliga veckolön, resultatet av långa arbetsdagar och mödosamma resor, för att köpa sig något onyttigt och opraktiskt klädesplagg när taket i det skjul man bor är i skriande behov av nya plattor, när fönstren saknar rutor och kylskåpet gapar tomt? Jag tystar mitt och tänker på att jag aldrig behövt sakna något av vad de saknar. Jag kan ju köpa onödiga saker, utan att det märks i min ekonomi. Jag vet hur man planerar och hur man förbättrar men tillämpar inte alltid min kunskap.


”Jag tycker så synd om dig”, säger vi ofta till människor. Deltagande, men samtidigt lättade över att det inte var vi som drabbades. Och vi tycker synd om människor från världens alla krigsskådeplatser eller katastrofområden som vi dagligen möter i TV. ”Så hemskt!”, säger vi från djupet av vår folkhemssoffa. I bästa fall får vår känsla utlopp i engagemang och givande. Det är bra. Men vi står fortfarande över dem vi tycker synd om.


Vi åstadkommer inte förändringar genom att ”tycka” eller ”tycka synd om” men genom att ”tycka om”. Det räcker att säga: Jag tycker om dig. Vi kan dela dina svårigheter. Idag har jag något som du inte har: pengar, hem, mat – vi kan dela det. Idag har du något jag ofta saknar: uthållighet att kämpa, erfarenhet av att lida – vi kan dela det. Jag tycker om dig. Vi delar samma värld, samma ängslan och samma hopp. Att hjälpa andra handlar inte om att bli lösta från dåligt samvete. Det handlar om att våga tro att man kan bidra till förändring. Och det handlar om att se och våga ta emot vad andra kan ge.


Bortom alla ord

Det hade varit en lördag med många förberedelser. Alla på Abrigo hade varit med i arbetet. Kronprinsessan Victoria skulle komma på besök på måndagen. Vi ville att hon skulle få lära känna vårt arbete genom de kvinnor som har sitt hem på Abrigo. Och naturligtvis ville vi visa oss från vår bästa sida. Sådant kräver, som bekant, arbete.

Men än så länge var det lördag. Och innan en ny dag grydde skulle ondskan och våldet än en gång krypa tätt inpå oss. En Chacina, en mordvåg på ungdomar, drabbade åter vår del av Rio. Denna gång skulle 10 pojkar dödas. Ingen av dem hade fyllt 17 år. De flesta hade inget med

knarkligor och banditgäng att göra. De var bara fattiga pojkar som råkade befinna sig på fel plats när makt skulle demonstreras genom skräck.


Everton var en av dem som dödades. Vi kände honom. Han var bror till Valéria, en av flickorna på Abrigo. Han tillhörde en av de evangeliska församlingarna i vårt område och fick hjälp av oss med sina studier.


Tillsammans med två vänner stod han och pratade i ett gathörn när en bil stannade till. Pojkarna tvingades ner på knä och sköts. Det var många som såg det, men det var ingen som vågade vittna. En pressfotograf var där några minuter senare och tog ett kort av de dödade pojkarna. Det ligger framför mig. Det är det enda foto som finns av Everton. Dagen efter begravdes han. Samma dag han skulle ha fyllt 17 år.


Luciana satt med sin pojkvän, Rodrigo, på en bänk uppe vid torget. Kanske pratade de om det barn som Luciana snart skulle föda. Kanske gladde de sig över att Rodrigos mamma lovat att hjälpa till med att ta hand om barnet. Kanske bråkade de om att Rodrigo gett sig i lag med lokala knarkbanditer för att få ihop pengar sedan han förlorat sitt arbete några veckor tidigare. De märkte inte att en av bilarna som cirkulerade runt torget stannade. Skotten som avlossades från den öppna bilrutan var öronbedövande många.


En stund senare kom några flickor till Abrigo. De kom med Luciana. Hennes hår och kläder var fläckade av pojkvännens blod. Hon stirrade apatisk framför sig. Flickorna berättade snabbt vad som helst. Sedan försvann de skrämda ut i nattens mörker. Luciana har inga föräldrar. Hon är ett hittebarn, som någon för 16 år sedan fann utsvulten och lämnade till ett barnhem. Hon har ingenstans att ta vägen. Några dagar senare får vi veta att hennes enda vuxenkontakt, pojkvännens mamma, hittats mördad i sin kåk. Kanske tystades hon för att hon visste vilka som dödat hennes son.


Vad säger man när man sitter med en höggravid, nedblodad och skräckslagen flickunge? Ja, inte säger man: ”Jag förstår hur du har det” Hur skulle man kunna göra det? Det vore osant och övermodigt. Här befinner man sig bortom alla ord. Men man kan hålla en hand och göra det på ett sådant sätt, att den som sitter vid ens sida förstår att man inte kommer att släppa taget innan mardrömmen börjar ge vika för kampen för det liv som är på väg, det barn som snart skall födas.


Luciana kommer att få stöd av de andra kvinnorna på Abrigo; Alcilene, Valéria, Rosemeire och alla de andra som också fått se bröder och pojkvänner, mejas ner i det inbördeskrig utan slut som pågår i Rios förorter. De är kvinnor som har rätt att säga: ”Vi vet hur du har det. Vi har själva gått igenom det. Men just därför måste vi hålla ihop. Vi måste finna vägar att stoppa våldet. Vi vill kämpa för att våra barn skall få utbildning.” ”När någon bland oss blir med barn, då tänker vi förstås på Abrigo” Katielly och Daiane har just kommit till Abrigo. De skrevs in samma dag, och fastän de aldrig har träffats tidigare är de redan bästa vänner. De kommer från olika miljöer.


Daiane har en familj som visserligen är fattig, huset de bor i är fallfärdigt, men hon har aldrig behövt vara hungrig. Katielly är uppfödd på barnhem och har erfarenhet av att bo på gatan och leva under miserabla förhållanden. Hon vet vem som är hennes mamma, men har ingen kontakt med henne. Hon har fyra halvsyskon, den äldste är medlem av ett banditgäng. Hon ryser när hon

talar om honom. ”Han är en ond människa”, säger hon.

Jag frågar Katielly hur gammal hon är. Hon är inte alldeles säker, men plockar fram sin födelseattest, många gånger vikt och inte helt lättläst. ”Förra veckan fyllde du 16 år”, konstaterar jag. ”Jo, det stämmer nog, fast sådant tänker man ju inte på. Det är ju inte precis så, att någon ger en presenter.” ”Nästa år”, säger jag, ”nästa år skall vi ordna en födelsedagsfest åt dig. Med tårta och allt.” Hon skrattar och tror att det är ett skämt, men när hon ser att jag menar allvar får hon tårar i ögonen.


Jag frågar Daiane varför hon kommit till Abrigo, när hon har mamma, syskon och ett hem. Hon

förklarar. ”När min styvfar fick veta att jag var gravid slängde han ut mig och sa att han inte

tänkte ta hand om andras ungar. Min mamma sa ingenting, fastän huset är hennes och hon och jag har varit de enda i familjen som haft arbete.” Hon berättar hur ledsen hon var sedan hon blivit utslängd hemifrån. Hon bodde några nätter hos en kompis. Men hon visste att hon inte kunde få stanna där. Hon var rädd för att hamna på gatan. Hon tänkte på barnet hon väntar och att hon snart inte bara skall ha sig själv att tänka på.


Hur kommer det sig att de sökte dig till just Abrigo? Diane säger, att det var hennes mamma som hade hört talas om Abrigo. Hon letade upp henne och såg till att hon kom hit. Katielly har hört många av sina vänner tala om Abrigo. ”När någon av oss som bor på gatan blir med barn, ja, då tänker vi förstås på Abrigo.”


Hur länge planerar de att stanna? Daiane: ”Till dess jag får ordning på mitt liv. Nu har jag bara mig själv att förlita mig till. Jag vill få utbildning och ett jobb, så att jag kan ta hand om mitt barn.” Daiane räknar inte med att få någon hjälp av mannen som gjorde henne gravid. Hon har fått veta att han har andra kvinnor och flera barn, som han aldrig brytt sig om. Hon har inte sett röken av honom sedan hon berättade att hon väntade hans barn. Han är en odugling och det är bara att glömma honom. ”Jag är övertygad om att jag kommer att klara mig bättre utan honom.”


Katielly berättar, att pappan till hennes barn är lika gammal som hon själv. Han bor i en av Rios kåkstäder tillsammans med sin mamma. Men hon vet inte om att hennes son skall bli pappa. Han har inte vågat tala om det.


Vad har då varit svårast sedan de förstod att de väntade barn? Daiane talar om tiden innan hennes familj fick veta. Det var oroliga veckor som blev till månader. Till slut kunde det inte längre döljas. Hon fruktade det värsta: att bli utslängd hemifrån och att inte veta vart hon skulle ta vägen. Och den första dagen på Abrigo var hon också rädd. Hon visste ju inte om hon skulle få stanna. Men nu är hon glad över att ha fått ett hem på hos oss. Hon känner sig trygg och vågar tänka på framtiden.


Katielly säger, att när man aldrig haft något hem når man en punkt där livet inte kan bli så mycket värre. Hon ser Abrigo som en möjlighet att få det liv hon knappast vågat drömma om.

Hon tänker inte på barnet som en ny svårighet utan gläder sig över det. ”Jag har fått något att

kämpa för” säger hon.


Vi börjar prata om framtiden, om tankar och förhoppningar. Vad förväntar de sig av Abrigo? ”En hel massa saker”, säger Diane, ”men framförallt hoppas jag få en chans att studera. Det har jag alltid velat göra. Jag blev tvungen att sluta när jag gick i 5:e klass.” Hennes dröm är att bli läkare, men att hon skulle bli glad om hon en dag lyckas bli sjukvårdsbiträde. Det viktiga är att hon får arbeta inom sjukvården. Katielly säger att hon vill lära sig om datorer. ”Vi på gatan känner till mer om sådant än vad folk tror”, säger hon ”fastän vi inte ha tillgång till det.” Hon har redan börjat en kurs här på Abrigo. En ny värld öppnar sig. Det här med att kunna läsa har fått en ny mening.

0 visningar
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80 % av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now