• abrigorainhasilvia

Rundbrev december 2006

Det svåraste

Deras barn skall födas strax före jul och när jag skriver detta återstår ännu några veckor av väntan.

Deras berättelser är mörka. Deras barndom togs ifrån dem genom misshandel och övergrepp. Deras självkänsla krossades i vetskapen om att de aldrig blev trodda. De var offren som alltid ställdes på de anklagades bänk. Men det är inte i förtvivlan och bitterhet de berättar om sina liv. De ser sig inte som förlorare, utan som övervinnare. Det går inte att utplåna eller glömma det svåraste som hänt. Men de vet att livet nått en vändpunkt och de går vidare i förvissningen om att kamp mot svårigheter kan förvandlas i styrka. Det står i vår förmåga att ge dem hjälp. Men frågan är om inte de har något ännu viktigare att ge till oss.


Elizangela

När Elizangela kom till Abrigo var det inte mycket hon berättade om sig själv. Hon ville inte att vi

skulle ta kontakt med hennes familj i Bahia. Hon var besviken på mamman, och ville inte tala om sin pappa. Det skulle dröja länge innan vi fick veta sanningen om hennes liv.


Hon växte upp i en småstad som äldsta dottern i en familj med 8 barn. Familjen var fattig, men ägde ett litet hus och pappan hade fast anställning som murare. De tillhörde en av stadens

pingstförsamlingar. Det skapade stabilitet i livet och anseende i samhället. Men bakom hemmets väggar rådde en skräcktillvaro med övergrepp och daglig misshandel. ”Jag har varit utsatt för

övergrepp så länge jag kan minnas.” berättar Elizangela ”Mitt första minne är att min pappa kallade mig hora. Jag var fem år och visste inte vad det betydde så jag frågade vid middagsbordet. Då fick jag stryk för att jag använde fula ord. På onsdagskvällarna satte min pappa mig på cykeln för att åka till kyrkan. Jag ville inte för jag visste att han efteråt skulle tvinga in mig i en park och våldföra sig på mig. Mamma visste, så klart, men ville och vågade inte se eller

ingripa. Hon slog mig när jag försökte berätta.


När jag var elva år rymde jag. Jag blandade mig med en grupp bussresenärer och tog mig ner mot kusten.” Vettskrämd kom hon sent på kvällen till storstaden Itabuna. Hon satte sig på trottoaren vid huvudgatan och hoppades att någon skulle ta hand om henne. Hon hade tur, en socialarbetare fick ett meddelande från polisen och kom och hämtade henne. Hon fick bo hemma hos henne några dagar, berättade hela sin historia och fick hjälp att göra en anmälan mot sin pappa.




Förhöret skulle ske vid domstolen i hennes hemstad och hon fick konfronteras med sin pappa utan

något stöd eller hjälp. Pappan kom till förhöret klädd i kostym och med en bibel i handen, en kvinnlig advokat från församlingen följde med. Polisförhöret med Elizangela lästes upp och hon bekräftade vad som hänt. Pappans advokat fick ordet. Hon var inte intresserad av sanningen, utan om pappans och församlingens rykte. Hon sa till Elizangela att hon genom sina lögner skulle bli ansvarig för att hennes mamma och syskon fick svälta eftersom hennes pappa skulle hamna i fängelse.


Elizangela tvingades ta tillbaka allt. Pappan förklarade att hon hittat på historien för att slippa bli straffad för att hon rymt hemifrån. Det var inte alla som trodde på honom. En polis smög till henne en lapp med ett telefonnummer. Men pappan såg det och rev sönder den i småbitar så fort de kom hem. Sedan våldtog han henne medan han höll en kniv mot hennes hals och hotade att döda henne. Det gjorde detsamma. Hon ville inte leva längre. Hon var 11 år gammal.


Hon gick in i ett apatiskt tillstånd, accepterade allt och trodde sig om ingenting. Bland grannar och i församlingen talade man om hur hon ljugit om sin far. När hon var 14 år flydde hon igen. Den här gången var flykten bättre förberedd. Hon tog sig åter till Itabuna. Nu sökte hon själv upp ett av de gäng som levde på gatorna, drogs snabbt ner i droger och småstölder.


Räddningen kom genom en grupp kristna ungdomar som hjälpte henne att ta sig ur drogberoendet. Men kraven var stora. Och när Elizangela förälskade sig i en pojke som inte tillhörde församlingen blev hon utesluten. Hon tog på sig skulden för vad som hänt och gav sig iväg ännu en gång, till en avlägsen släkting i Rio. Hon lyckades få jobb och fick så småningom en pojkvän från en annan samhällsklass. Han studerade och arbetade på kvällarna. När hon blev gravid berättade hon inte för pojkvännen, rädd för att bli övergiven valde hon att själv överge och flydde till en annan stadsdel. Hon hittades avsvimmad vid en busshållplats och hamnade på sjukhus. Där fick hon höra om Abrigo. Hon fann sig tillrätta här och återupptog sina studier.


Efter några månader kom ett brev till Elizangela. Det hade varit på väg länge och gått via många

adresser innan det nådde fram till Abrigo. Brevet var från Domstolen i hennes hemstad. Den ohyggliga sanningen hade kommit fram: Pappan hade fortsatt sina övergrepp nu mot Elizangelas yngre systrar. Efter att en av flickorna försökt begå självmord hade övergreppen avslöjats. Historien

upprepades; pappan nekade och flickorna tog tillbaka sina anklagelser. Det var då som någon vid

Domstolen erinrade sig en nu 8 år gammal anmälan. Handlingarna letades fram och man konstaterade att det var samma familj, och samma berättelse.

Elizangela behövde inte åka hem för att än en gång möta sin far i rätten. Hon fick avlägga sitt vittnesmål inför Domstolen i Itaboraí och berätta hur hon tvingats att ta tillbaka sina anklagelser. Den här gången hade hon en advokat som stöd och människor som trodde på henne. För Elizangela blev det en upprättelse som hjälpte henne att förstå att hon inte hade skuld eller ansvar till vad som hände. När hon tänker på sina systrar gråter hon. Vad hade hänt om hon hade stått fast den där gången? Pappan sitter i fängelse. Mamman lägger fortfarande skulden på döttrarna och ägnar all sin tid och sina pengar åt att hjälpa mannen.


Strax före jul skall hon föda sitt barn. Hon vet inte om det blir en pojke eller flicka. Efter att ha grubblat länge bad hon mig att ta kontakt med Thiago, pojken som är pappa till hennes barn. Han har rätt att veta.


När jag skriver detta en söndagskväll i november har jag just avslutat ett långt telefonsamtal med

Thiago och hans föräldrar. Jag har berättat om barnet som skall födas och försökt förklara varför

Elizangela gav sig iväg. Nu har vi kommit överens om att ett DNA-test skall tas för att säkerställa

faderskap. Elizangela vet att han är pappan och bekymrar sig inte för testresultatet. Hon vet att Thiago och hans föräldrar kommer att hjälpa hennes barn. Hon gläds över framgången i studierna.


När känslan av uppgivenhet och dålig självförtroende hinner ifatt henne tänker hon på det beröm hon får i skolan. Det är gott att få höra att hon duger.


Bruna

Brunas mammas heter Maria das Dores, ett inte ovanligt kvinnonamn i Brasilien. Dores betyder

smärtor, Smärtornas Maria, Hon måste ha tänkt på det ibland. Livet blev inte lätt och hon fick tidigt

erfara vad smärta är. Hon är en av generationer av kvinnor som blivit gravida alltför tidigt, övergivna av alla, för att sedan tvingas acceptera män som super och misshandlar dem för att deras barn skall få tak över huvudet och slippa svälta. Så hade det varit för hennes mormor och mor, så blev det för henne själv. Hon var bara 14 år när Bruna föddes. Hon valde att ta hand om sitt barn och slippa lämna det till ett barnhem. Hon kämpade utan stöd från familj och samhälle och accepterade till slut att slå sig ihop med en man, fast hon visste att han hade dåligt rykte. De flyttade till en småstad i Rios utkanter, Cachoeira de Macacú, Och Maria das Dores födde ytterligare fyra barn under lika många år.


Hennes yngste son har en hjärnskada, sannolikt en följd av den misshandel mannen utsatte henne

för under graviditeten Mannen drack ständigt, och trots att han hade arbete saknades ofta mat. Värst var hans våldsamhet när han druckit. Den gick främst ut över Maria, men när Bruna försökte gå emellan fick också hon ta emot stryk. Hon var nio år då hon flydde hemifrån första gången. Hon tog sig in till Rio och levde som gatubarn. Alla gatubarn är inte föräldralösa, men för en del är livet på gatan mer uthärdligt än livet hemma.


Vid en polisrazzia blev hon gripen och förd till ett barnhem. Hon vägrade att avslöja varifrån hon kom, men berättade att hon blev misshandlad hemma och inte ville tillbaka. Men styvpappan lät sätta upp små affischer med hennes bild på anslagstavlor runt Rio. Någon kände igen henne och så kom Maria och hennes man och hämtade henne. Pappan berättade att hon alltid blivit väl behandlad hemma, men var svår och trotsig och ljög mycket, mamman teg och det fanns ingen som lyssnade till Bruna. Så kom hon hem. Samma kväll våldtog styvpappan henne. Hon flydde i gryningen. Så skulle det pågå under flera år. Hon flydde, och blev förd tillbaka. ”Det

värsta var att aldrig bli trodd” säger hon. Ingen frågade sig om inte något måste vara galet i en familj när en barnunge gång på gång flyr hemifrån.


När Bruna var 13 år smög Marias das Dores iväg till socialkontoret och bad att de skulle hitta ett barnhem för henne. Hon hade tur, de fann ett familjehem i en stad upp i bergen. Bruna talar med glädje om de fem åren där. Hon gick i skolan och kunde avsluta 5:e klass. När hon var 18 år fick hon lämna Hemmet. De var två ungdomar som samtidigt skulle ut i samhället, Bruna och en pojke som heter Anderson. De hade känt varandra i åratal, och nu slog dig sig samman. Efter en tid upptäckte Bruna att hon var gravid. Det blev anklagelser och bråk och båda sa saker som inte borde sägas. Bruna gav sig iväg. Vart skulle hon ta vägen? Hon tänkte på Ungdomsdomstolen i hemstaden som hjälpte henne för fem år sedan. Kanske de visste något.


Abrigo har kontakt med myndigheterna i den lilla staden och så kom Bruna till oss. Försiktigt närmade vi oss det här med barnets pappa. Först efter 6 månader gav hon efter och berättade hur vi skulle komma i kontakt med honom. Några samtal och så hördes hans röst i telefon. Anderson hade letat efter henne i månader. Han ville ha sitt barn, och jag fick lova honom att få vara med på förlossningen. Han har jobb och en bostad och kan hjälpa Bruna. Och Bruna bara grät och grät. Och kanske för första gången i sitt liv av glädje över att inte vara lämnad ensam, över att bli trodd och accepterad.

0 visningar
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80% av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79 måndagar 9-17

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now