• abrigorainhasilvia

Rundbrev september 2006

Uppdaterad: 27 jun 2019

Första lördagen i juli fick Abrigo ett besök som kvinnor och barn kommer att tala om länge. Lärare och doktorander från amerikanska Duke University var på fortbildning i Rio de Janeiro och ville passa på att lära känna ideologin bakom vår verksamhet och samtidigt utföra en praktisk uppgift.

Besöket sammanföll med ett planerat målningsarbete, och så kom det sig att vi under fyra timmar kunde beskåda 50 experter i internationell ekonomi uppklättrade på stegar och langandes målarburkar. Mycket blev gjort, och dessutom hann de äta lunch, samtala med mammor och fotografera barn. Våra gäster betalade själva färg och material, och gav en gåva på 2000 USD som tack för besöket.


Den 5 juli tog fyra av våra kvinnor gymnasieexamen, och fick ta emot sina diplom vid en högtidlighet med efterföljande fest. En stor framgång för dem – och en stor glädje för oss alla. En vecka senare ägnade jag en hel dag åt att besöka den Yrkesskola där kvinnor från Abrigo utbildas som svetsare. Jag fick en inblick i olika processer för professionellt svetsningsarbete. Det var intressant, även om jag inte förstod så mycket. Förra veckan fick flickorna sin examen som diplomerade maskinsvetsare. De var de enda kvinnorna i kursen, men tyckte att de fått uppmuntran och stöd av sina kurskamrater.


Vi har vackra vinterdagar just nu; sol och lagom varmt på dagen och svala kvällar. Under månaderna juni till augusti firas vinterfester runt om i Brasilien. De påminner mycket om Midsommarfester i Sverige, med folkdanser. På Abrigo firades vinterfest för femte året i form av en bazar. Några hundra personer från kåkstäderna runt Abrigo deltog, och festen gav ett välkommet överskott i vår kassa.


Den sjunde augusti startade skolorna sin vårtermin. Det vill säga de skolor som har lärare och utrustning – och för de elever som får plats. Trots alla löften från regeringen har förbättringar i skolsystemet uteblivit – miljardbelopp till skolor har försvunnit i korrupta politikers fickor. De bristfälliga möjligheterna till utbildning är den främsta orsaken till att Brasilien fortfarande ligger i topp bland länder med mest orättfärdig ekonomisk fördelning: 0,005% av landets befolkning äger 48% av Brasiliens tillgångar. Med hjälp av alla er därhemma, som vågar tro att små gåvor skapar förändring kan vi också denna termin sända ungdomar till en privatskola med god undervisning.


Det är svårt att förstå att ett land med så stora möjligheter som Brasilien inte kan komma till rätta med sina sociala problem. I rundbrevet den här gången får Du möta Suely, ett av 10.000-tals exempel på hur slavarbete och mänsklig exploatering fortsätter, inte bara i bortglömda jordbruksbygder präglade av godsägare utan mitt i en storstadskommun som Itaboraí, som sedan 6 år styrs av Arbetarpartiet. Jag vill också ta Dig med till de samhällen och kåkstäder där vi arbetar. Vi besöker dem varje vecka. Kommunens politiker besöker dem veckan före valet för att dela ut tröjor med politisk propaganda.


För 300 kronor i månaden kan vi hålla en ung kvinna i skola. Varje månad är ett steg mot förändring och ansvarstagande. Tack för att Du vågar tro att Din gåva betyder något. Vi vet att den gör det.


Sueli – ett kvinnoliv

Sueli är 22 år och har just fött sitt andra barn. Hon vet inte namnet på landets president, och överhuvudtaget inte mycket om världen utanför kåkstaden. Däremot vet hon det mesta om att överleva. Hon är ständigt verksam med att snyta barn, byta blöjor och skura golv. Och om tvättning vet hon allt. Det är ju hennes jobb. Först skall tvätten blötläggas i stora bykkar av plåt nere

vid ån. Och sedan skall varje plagg gnidas in med kokostvål, klappas och gnuggas. Det finns ingen brygga. Kvinnorna ligger på knä i vattnet, sjunger sina sånger och sköljer tvätten, som

sedan får tvätten soltorka på stenar. Därefter tar strykerskorna över. De har högre status och bättre betalt. Tvättmaskiner har Sueli bara hört talas om men aldrig sett. Hon kan inte tänka sig att en sådan maskin kan göra tvätten ren. På Abrigo finns uppmurade tvättkar. Sueli är förtjust. Här kan man stå upp och tvätta, det spar rygg och knän.

Hon var 8 år då hon började arbeta som tvätterska. Hennes pappa hade just dött och de var många barn, så det fanns inga andra möjligheter. Det var naturligtvis inte så att hon fick någon lön. Hon fick arbeta mot mat och en sovplats.


När Sueli var 10 år kom en familj och såg sig omkring bland barnen i kåkstaden. De plockade ut Sueli och erbjöd sig att ha hand om henne. De lovade hennes mamma att hon skulle få gå i skola och få mat och kläder i utbyta mot att hon hjälpte till i hushållet. Mamman grät av lycka och kysste den fina damens händer. Familjen är efter förortsförhållanden välbärgad. De har bil och äger två restauranger och en butik i samhället. Men Sueli kom aldrig längre än till skolportarna. Det gjorde hon å andra sidan varje morgon när hon skulle följa familjens barn till skolan. Men först hade hon stigit upp i gryningen för att laga frukost. Hon arbetade 7 dagar i veckan, från morgon till kväll. Hon fick den mat som blev över, hon fick avlagda kläder, hon hade sin madrass som hon rullade ut på golvet i tvättstugan varje natt. Men någon skola blev det aldrig, och inte heller någon lön.


I nio år arbetade hon så, under samma villkor som hennes förfäder arbetat som slavar. När hon var 19 år tog hon mod till sig och frågade om hon inte borde få lön. Hon fick lämna familjen samma dag, blev kallad otacksam och fick 20 Reais – 70 kronor – i avgångsvederlag. Hon hade då arbetat i drygt 9 år och utfört bortemot 3.500 dagsverken. Ersättningen motsvarar 2 öre per dag! Familjen visste att hon inte kunde göra något för att få ut sin rätt. Hon fanns ju inte! Hon hade aldrig blivit registrerad. Hon stod utanför samhället.


Vi har hjälpt Sueli att få identitetshandlingar. Nu kan hon söka de få rättigheter det brasilianska samhället ger. Hon är glad över det. Hennes namnteckning saknas. Istället finns ett avtryck av hennes tumme. Och överst står det skrivet Analfabeta. Hon kan ju varken läsa eller skriva. ID-kortet inkluderar henne i samhället, men som en andra klassens medborgare utan skyldighet att delta i valen av de politiska ledare, som blundar för att hunger och nöd tvingar barn bort från lek och skola till långa arbetsdagar. Ett land vars ledare skryter över exportöverskott och oljerikedomar, men som inte kan bereda ens basutbildning åt sina fattigaste invånare. Det är en skam att Sueli inte kan läsa. Men den skammen är inte hennes, utan det lands, som lämnar sina minsta utan rätt till utbildning.


På igenregnade stigar

Itaboraí heter den förortskommun där Abrigo ligger. Det uttalas Ita – bora – i och betyder ”Den vackra stenen” på det indianspråket som talades här. Långt före portugisernas erövring fanns i Itaboraí en handelsplats som togs över av kolonisterna. Och indianerna, vad blev det av dem?

Många dukade under i sjukdomar portugiserna förde med sig, andra under påtvingat slavarbete och resten gick med tiden upp i Brasiliens väldiga smältdegel av raser och folk.


I det bördiga och lättodlade låglandet kring Rio de Janeiro anlades Fazendor, stora lantegendomar. Närheten till huvudstaden och dess hamn underlättade export av jordbruksprodukter. Och det var här som den lönsamma kaffeproduktionen kom igång på 1840-talet. Slavar infördes i 1000-tal från delstaterna i norr. Godsägarna samlade på sig ofattbara förmögenheter genom rovdrift av jord och människor. I de stora herrgårdarna Casa Grande bodde kaffebaronerna och deras familjer. Ute på fälten arbetade slavarna, som om natten låstes in i de fängelseliknande källarna, Senzala.


Avslöjanden av behandlingen av slavar nådde omvärlden. Berättelser om ihjälpiskade och torterade slavar, och om slavfamiljer som begick massjälvmord hellre än fortsatt underkastelse bidrog till att slaveriet avskaffades 1888. Med slaveriets avskaffande föll kaffekulturen samman. Slavarna fördrevs och ännu idag kan man i Itaboraí finna byar där slavarnas ättlingar lever i enkla hyddor som om tiden stått stilla, utan utbildning och utanför samhället.


På godsen ersattes kaffet av apelsinodlingar och slavarna av immigrerande italienska lantarbetare, men med tiden hade jorden sugits ut så mycket att även apelsinodlingen blev olönsam. Nu kom den ödelagda jorden att användas till framställning av tegel med hjälp av immigranter från Nordöstra Brasilien. Under 50 år brändes tegel av lera som grävdes fram av billig arbetskraft. Nu är också den tiden slut. Vad som idag möter är ett nästan overkligt månlandskap med enorma kratrar.


På branterna klamrar sig kåkstäder med 1000-tals eländiga bostäder. Avloppen flyter fram i öppna, stinkande diken. Slingrande stigar, illa åtgångna av tropiska skyfall, leder mellan kåkarna. Som i varje samhälle finns också här sociala skillnader. Några av husen har cementgolv, andra jordgolv. Fönstren saknar glasrutor, plankbitar skyddar mot sol och vind. De flesta kåkarna har en enda glödlampa som hänger i sovrummet och så den obligatoriska teven, kontakten med ett annat liv. Framför teven kan man drömma sig bort med hjälp av någon såpopera, som visar liv i lyx och överflöd och folk som lever utan bekymmer om arbete och kamp för dagligt bröd.


När man vandrar på de sönderregnade stigarna ser man mängder av människor, män och pojkar mest. Kvinnorna arbetar som städerskor eller tvätterskor i Rio, två timmars väg från kåkstaden. Vid halvfemtiden går de upp för att göra i ordning mat åt barnen. I bästa fall är de hemma framåt sju på kvällen. Flickorna passar småsyskonen, pojkarna leker med drakar, männen drar omkring sysslolösa, utan tanke på att förbättra sitt boende ens med sådant som kan göras utan pengar.


Okunnighet skapar likgiltighet, likgiltighet alstrar slöhet. Nästan ingen har gått mer än fyra år i skola. För många sträcker sig planeringen inte längre än till nästa veckoslut och ett rus på någon av de många barerna. För andra är det gudstjänsterna i en av de otaliga små kyrkorna som ger vila vid arbetsveckans slut.


Thiagos stuga

Nu kommer jag fram till Thiagos hus. Han döptes i vår kyrka förra året. Då var han 18 år och hade just blivit pappa. Hans fru Maria är några år äldre och arbetar som hembiträde inne i Rio. Hon bor hos familjen hon arbetar hos och är bara ledig lördag eftermiddag och söndag. Dottern bor hos sin mormor. Thiago är visserligen arbetslös, men tanken på att han skulle vara hemmapappa förefaller avlägsen. Men långsamt ändras uppfattningar också här. Det är välstädat när man kommer på besök. Det ser Thiago till. Maria tjänar 750 kronor i månaden, det måste räcka till mat och kläder. Prisnivån är densamma som i Sverige, och även om basmat som ris och böner är subventionerade är det svårt att få pengarna att räcka.


Thiago har aldrig haft ett fast arbete. Han har dålig skolutbildning, bara 3 års folkskola. Han gör biscate, dvs säljer vatten, coca-cola och kex till bilister som i eftermiddagsrusningen sitter fast i ändlösa köer vid Rios in- och utfarter. Men konkurrensen är stor och förtjänsten liten. Extrainkomsterna investeras i förbättringar av huset. Och det ser ju alla att det finns mycket att göra.


Huset är litet med jordgolv, bara ett rum med två avbalkningar, en för köket och en för toalett och en duschanordning. Vattenförsörjningen sker genom en tank på taket, som fylls på med regnvatten och hinkar med vatten som hämtas hos en granne. Elförsörjningen till den enda lampan och teven sker genom en osäker konstruktion från en lyktstolpe nedåt stigen. Jag har aldrig vågat fråga om vare sig lagligheten eller farligheten med anordningen. Men det är nog väl att det är svagström. Taket har förbättrats sedan jag var här sist, men står inte emot de störtskurar som faller med jämna mellanrum. Thiago visar att han numera håller rent på tomten. En av de saker jag ofta påpekat. Och han har börjat gräva en brunn. Han ville att Abrigo skulle hjälpa honom, men eftersom han saknar arbete tycker jag att kan han göra det mesta själv. Han har kommit 3 meter ner i den hårda leran. Det är 17 meter kvar. De kommer att ta tid.


Det är fyra år sedan jag först mötte Thiago. Den gången hade jag den trista uppgiften att traska omkring i kåkstaden med budskapet att en polisaktion planerades för att utrota den gryende knarkhandeln. Man tänkte slå till mot underskiktet i knarkhierarkin – springpojkarna, grabbar i de tidiga tonåren. Thiago var en av dem. Men den tiden är förbi nu och vi talar inte mer om det. Inte heller pratar vi om hans mamma. En av dem som aldrig har förmått att ta tag i sitt liv utan lever i samhällets yttersta utkanter. Thiago och hans syskon har farit illa. Spåren av undernäring, det vi en gång kallade Engelska sjukan, är märkbara hos alla syskonen..


Han har just börjat en basutbildning i data på Abrigos utbildningscenter och är full av entusiasm. Men jag vet att han har lätt för att tröttna, och att glömma tider och överenskommelser. Ett par gånger i veckan ringer han mig från en telefonkiosk i området. Han vill egentligen ingenting. Ibland ber han om råd. Men mest handlar det om att veta att det finns någon där borta i den andra världen, som bryr sig om och som vet vem man är och som man kan kalla sin vän.

1 visning
OM OSS

Insamlingsstiftelsen Abrigo Rainha Silvia är den största finansiären av Abrigos Mödrahem i Brasilien.

Vi finansierar ungefär 80% av verksamhetens kostnader.

Genom de gåvor som inkommer till oss kan vårt viktiga arbete fortsätta, vilket riktar sig till övergivna, gravida kvinnor från Rio de Janeiros gator och kåkstäder!

Plusgironummer: 90 40 45 - 2

Bankgironummer: 904 - 0452

Vi är ett 90-konto och granskas av Svensk insamlingskontroll, mer om detta finns att läsa på:

www.insamlingskontroll.se/90konto

KONTAKT

+46 79 - 311 61 79 måndagar 9-17

 

Abrigo

Pontus Wiknersgatan 2,

411 32 Göteborg

info@abrigo.se

ANMÄL DIG TILL VÅRA UTSKICK!
  • Grey Facebook Icon

© 2023 by HARMONY. Proudly created with Wix.com

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now